Delta med din kompetens

Yennenga Progress viktigaste uppdrag är att matcha våra Yennenga Networkers idéer och verksamheter med rätt kompetens och nätverk. I mötet med någon inom samma bransch, med samma passion, skapas relationer och ett internationellt nätverk att bolla med, kontakter med företag som har rätt utrustning, och möjlighet att hitta investerare som förstår idén och dessutom kan ge den extra skjuts framåt! Genom matchning blir idéer och verksamheter mer än vi någonsin kunnat drömma om. Framgång handlar om möten, och vad vi tillsammans skapar i dessa möten. Signa upp med din kompetens och bli en del av en spännande utveckling!

Gå med Stäng

Stötta med pengar

Pengar är viktigt! Swisha ditt bidrag till 1239002437 eller sätt in på 90-konto 900243-7. På de olika projektsidorna kan du donera direkt utifrån de olika verksamheternas specifika behov av finansiering. Gåvor direkt till Yennenga Progress verksamhet i stort är också väldigt betydelsefullt, och fördelas då efter vad som ligger i pip-line eller har behov av extra kärlek just nu. Yennenga Progress innehar 90-konto vilket betyder att vi som organisation uppfyller högt ställda krav
och genomgår årliga kontroller utförda av Svensk Insamlingskontroll. Att vi har ett 90-konto är en bekräftelse på att insamlingen sköts på ett etiskt och ansvarsfullt sätt och att pengarna går till ändamålet (minst 75 % av de totala intäkterna) utan oskäliga kostnader (högst 25 % av de totala intäkterna).  

Donera Stäng

Reseblogg

Följ Den goda byns besökare och deras äventyr!

KOMPETENSER: 2 FINANSIERING: 0% GÅ MED GE PENGAR

väl omhändertagna

13 april, 2018

13 april
Återigen känner vi oss väldigt väl omhändertagna här av alla. Frukost äter vi ihop med Lennart kl 07:00 med yoghurt, mussli, kaffe, bröd och svensk ost, ägg och kaviar, frukt mm. Sedan är det någon aktivitet, förmiddagskaffe, aktivitet, serverad lunch, siesta, eftermiddagskaffe, aktivitet och serverad middag kl 19.00. Så ser schemat ungefär ut varje dag. Det är väldigt god mat (mycket västerländskt då de lärt sig laga mat av svenskar) och känns så lyxigt att bli uppassad så mycket av dem, men då de är anställda för att jobba och öva på en restaurang- och boende-verksamhet så njuter vi för fullt!

Några av aktiviteterna har varit att: Cykla till en liten by och besökt en liten förskola som yennenga har byggt och utbildat en kvinna till förskolelärare. Mycket intressant att se hur de undervisade med enkla medel. När vi var där övade de på siffran 6 och pratade om sköldpaddor.
image6
Vi åkte och besökte en 1-6 skola i en grannby och när vi kom dit fanns det inte en enda vuxen människa där på hela skolan. Bara massa barn. Lärarna var iväg på något möte..

Igår var vi och besökte sjukhuset i närmsta staden.  Och som Linnea skrivit så var det tufft att se hur olika förutsättningar vi har… Det var inga rena lokaler och dåligt med utrustning. Vi fick veta att hiv/aids siffran för området var ca 1%.

image3

Idag så har jag haft den första av sex första hjälpen (L-ABC) utbildningar jag ska hålla för de anställda på yennenga. Det gick bra och de tyckte det var roligt att få öva på hur de ska lägga tryckförband, göra vid luftvägstopp och lägga i stabilt sidoläge.

Två kvällar i rad så har jag spelat innebandy med ungdomar här i byn. Det är väldigt kul men sjukt varmt och svårt då bollen studsar mycket på den ojämna cementplanen. Ungdomarna är dock grymma på att få med sig bollen och skjuta på volley!
/Henke

Vilket gäng!

9 april, 2018

9 april kl 18.00
Dag nummer två har nu gått och börjar närma sig sitt slut. Lite värmetrötta och fotsvettsluktande sitter vi nu på taket på huset och tittar ut över de rödjordade vidderna där får, getter, grisar, höns, kor, åsnor, hundar, ödlor och kohägrar springer runt eller ligger och vilar under ett träd, samtidigt som geckoödlorna tjuter i bakgrunden. Termometern står nu på 38 grader och idag är dagen då jag för första gången haft Niagarafallet längs ryggen och rumpsvett utan dess like! Förstår inte hur en kan svettas sådana enorma mängder! Men det förklarar dock varför jag kl 12.00 på fm redan hunnit dricka drygt 3 liter vatten utan att ha behövt kissa en enda gång! Kroppen är cool! Kort sagt, det är varmt här, och fantastiskt härligt :)!

Idag har vi blivit presenterade i alla verksamheter i Yennenga byn och vi känner oss mer än varmt välkomna! Vilket gäng de är här alltså, känns lite som en stor familj, Så vackert!

Henke har hängt med svetsar- och snickarkillarna ett tag medan jag tog en liten vilostund med min hittills bästa uppfinning, en handduk som jag doppat i vatten och lagt i kylskåpet (som de köpt speciellt för att vi skulle komma och få kallt vatten då allt vatten som kommer från kranen och den egenborrade, rena brunnen, är ljummet eller varmt ????).

Jag har hängt med en barnmorskan som kommer till byn en gång i veckan och har öppen mottagning för de som vill komma på konsultation gällande mestadels mammor och barn. En fantastisk kvinna som propsade på att Henke skulle prova hennes lätta motorcykel, och att jag skulle åka med där bak ????  När vi språkligt förstår varann lite bättre har hon lovat mej att lära mej allt hon kan ????

Vi känner oss väldigt trygga och känner oss inspirerade! ????????❤️
A plus!  /Linnea

Linnea och Henric Annemo i Nakamtenga!

8 april, 2018

8 april
Nu är vi äntligen här, i Burkina Faso i Västafrika, för en 3 veckors vistelse i byn Nakamtenga ca 1h från huvudstaden Ouagadougo, hos organisationen Yennenga progress (läs gärna mer på deras hemsida)

Förutom det oförutsedda extramellanlandningen i Nigeria på vägen hit pga att ”vi väger för mycket” som piloten sa, gick resan via Etiopien och Niger bra!  Hittills har vi fått ha en lugn och skön söndag med litervisa svettningar i den 40gradiga skuggan, påhälsning vid köksbordet av en trött(deprimerad?)gam, sett en tromb, pratat vår första franska (där jag på hälsningen ”Varmt välkomna hit” med ett ”jag mår bra” ????) många fina möten och samtal samt en liten rundvandring i organisationens center (bestående av bla verkstad, snickeri, förskola, grundskola, restaurang, minivårdklinik, odling). Alla som jobbar i centrat är från byn och är anställda av organisationen som på lång sikt är tänkt att bli självförsörjande.

Jag är tacksam och lycklig, lugn och varm. Henke är glad, inspirerad och tycker inte att värmen är outhärdlig! Kan det bli bättre? Au revoir! /Linnea

6/12: Hjälp oss att hjälpa våra vänner

6 december, 2017

Att vara ung i Burkina Faso är inte lätt. Jag och Moa samlar in pengar till ungdomsgruppen i Nakamtenga, en positiv kraft i ett land med stora utmaningar. Ditt bidrag spelar roll. Pengarna går direkt från din plånbok till att bli en byggsten på ungdomsgården – vi har redan börjat bygga för pengarna som kommit in hittills. Hjälp oss att hjälpa våra vänner. 10, 20 eller 50 kr – ditt bidrag gör skillnad.

Bidra (och läs mer) här: http://charitystorm.org/fundraisers/for-nakamtengas-ungdomar/

30/11: Arbetsdagen

30 november, 2017

Hej på er.

Många undrar kanske vad som händer med de pengar som vi hittills har samlat in i förmån för Nakamtengas ungdomar. Det ska jag berätta nu:

Samma dag som jag och Hannes skulle lämna byn hade vi en arbetsdag. Målet var att påbörja bygget av den sarg som ska löpa runt innebandyplanen samt laga några av de stora hål som fanns i betongplattan. Sagt och gjort. Vid 14 samlades ett tjugotal ungdomar, 2 män från byggnadssektionen på Yennenga samt jag och Hannes och började arbeta.

Solen sken, svetten rann och skratten var ljudliga under de timmar som vi ägnade åt att blanda cement och stapla byggstenar. De som inte byggde ägnade sig åt att rensa gården från ogräs, döda grenar och skräp. Stämningen var verkligen på topp. Alla var lyckliga över faktumet att vi jobbade med något som skulle förbättra i deras vardag – och att det gjordes tillsammans.

Allt eftersom kändes det som att en vilja till fler förändringar väcktes. ”Vi borde ju skaffa bättre belysning.”, sa en kille till mig. ”Tänk om vi kunde samla in pengar själva.”, sa en tjej. Jag hoppas att detta lilla frö av vilja fortsätter växa hos våra nya vänner, för det är just det som kommer göra att de i framtiden kan göra större förändringar. Men istället för att bygga en sarg kan de bygga ett modernare samhälle.

 

Slutligen: Insamlingen är fortfarande igång. Fler bidrag behövs för att vi ska kunna färdigställa de förbättringar som vi vill genomföra. Jag behöver knappast förklara att varje litet bidrag räknas, men jag vill påminna om det ändå. Jag och Hannes har själva sett vad pengarna har gått till. Allt går till ungdomarna i Nakamtenga. Hjälp oss att hjälpa andra.

http://charitystorm.org/fundraisers/for-nakamtengas-ungdomar/

– Moa

21/11: Avfärd

21 november, 2017

Vi har nu lämnat Burkina Faso. Våra hjärtan är fulla av saknad. Alla människor vi mött, alla vänner vi fått. Vi satte oss på flyget och lämnade fattigdomen. Våra nyfunna kompisar är kvar, fast i den.

Tanken är att jag och Moa ska skriva ett par inlägg till här på bloggen. Det finns många historier vi ännu inte berättat. Vi ska försöka skriva om några av dem.
– Hannes

18/11: Mòoré

18 november, 2017

– Windikema!

Burkina Fasos officiella språk är franska. Vid sidan av det finns mängder av traditionella, lokala språk. Framför allt många äldre talar enbart det lokala språket. En betydande del av befolkningen har inte gått i skolan alls. En majoritet är analfabeter. Än i dag är det vanligt att barn får hoppa av plugget tidigt för att avgifterna är för höga.
Mòoré är det största inhemska språket. I Nakamtenga har nästan alla mòoré som modersmål. Först i skolan börjar man lära sig franska. I hemmet talar man mòoré genom hela livet.
När jag kom hit kunde jag nästan inte prata franska alls. Visst hade jag i förväg pluggat in en del ord – men att snacka franska är något helt annat än att skriva franska. Mina kunskaper har förstås utvecklats de senaste månaderna. Jag tror emellertid att jag talar sanning om jag påstår att jag nu – när vi snart ska lämna Burkina – pratar mòoré mer obehindrat än jag pratade franska, när vi kom hit. Faktum är att just detta nog varit bland det vi gjort bäst under tiden här; Vi har intresserat oss för människors modersmål.
Båda parter har fått ge och ta på samma gång; Vi har lärt oss mòoré och lärt ut engelska. Barnen i byn har gjort tvärtom. Just det – att intressera sig för den kultur man kommer till – tror jag är en nyckel för att också kunna göra skillnad. Det är lätt att döma ut andras livsstil. Det är också lätt att tycka sig se lösningarna (”Varför gör de inte bara så här istället?”). Men när man genom förståelse för den andra kulturen bygger förtroende och respekt – då tror jag att resultaten blir som bäst. Det tar kanske längre tid, men de förändringar man åstadkommer varar nog oftast längre, också.
”Windikema” betyder för övrigt ”hej”, vid lunchtid. Om man vill hälsa på morgonen heter det ”jibåkema”. På eftermiddagen säger man ”jzabrekema” och på kvällen ”nejoongo”.
– Hannes

15/11: Landskamp

15 november, 2017

Sverige ska spela VM. Åh, vilken vacker mening. Jag måste skriva den igen. Sverige ska spela VM.

Jag kunde inte vara på plats på Friends eller i Milano, inte se matcherna på TV eller ens lyssna på radio. Under de båda landskamperna fick jag viss uppdatering från familjen i Sverige. Med en minut kvar i förrgår, när Granqvist & Co försvarade sig som mest frenetiskt, dog mitt redan svaga internet. Spännande, minst sagt. Och fantastiskt, helt fantastiskt, med Ryssland 2018. För egen del var det såklart rätt surt att inte kunna följa play off som jag ville. Därför var dagen därpå – det vill säga i går –  extra rolig.
Det spelas nämligen – tro det eller ej – VM-kval i Burkina Faso också. Landslaget här är bättre än vad de flesta känner till; 2013 tog man silver i Afrikanska mästerskapen och i år blev det brons. I går mötte man Kap Verde, i den sista kvalmatchen inför VM. Före sammandrabbningen hade jag läst på FIFA:s och Aftonbladets respektive hemsidor att Senegal vunnit gruppen och var klara för VM. Det innebar att Burkinas chans var borta. Trodde jag. Väl på arenan visade det sig nämligen att min burkinske vän Sotissi – och resten av publiken – var övertygade om att det visst fanns en möjlighet, bara resultatet i en annan match gick vår väg. Det var förstås svårt att kolla upp, så när Burkina sedan tog ledningen steg hoppet. Matchen slutade 4-0 (eller 3-0? Jag och Moa är oense på den punkten). I bilen på väg hem var det fortfarande lite oklart: Skulle man spela VM eller inte?
Nu har vi slutligen fått veta att Burkina Faso missar mästerskapet. Tråkigt, såklart. Vi bär ändå med oss en rad roliga minnen från gårdagen:
– Vi fick umgås en helkväll med vänner från byn: Sotissi, Honoré, Valentine och Jean.
– Det var en fröjd att se hemmaklacken spela trummor och dansa hela matchen igenom.
– Kvällen gav oss bevis på att en och samma sport får människor att lockas, hoppas och lida, såväl i Sverige som i Burkina Faso.
– 90 minuters fotboll är alltid enastående underhållning.
Det svider fortfarande att jag inte kunde se dubbelmötet mellan Sverige och Italien, och att Burkina inte kvalificerade sig. Samtidigt har jag svårt att vara missnöjd. Vi fick vara med om nåt rätt ballt, vi också.
– Hannes

14/11: Fattigdom

14 november, 2017

Vi har berättat om människors utsatthet här i Burkina Faso. Man lever mycket enkelt och privatekonomin är oerhört känslig för oväntade utgifter. Somliga svälter. Ändå möter vi ständigt stolta människor. De har värdighet. Alltid rena och fräscha, vackert klädda, öppna och varma. Vi svenskar skulle snabbt klassificera den genomsnittlige burkinabén som urfattig. Samtidigt tänker jag: Ser den genomsnittlige burkinabén sig själv som det? Urfattig? Tveksamt.
Enligt NE definieras fattigdom utifrån vad som anses ”normalt” i ett samhälle. Här i Nakamtenga har de flesta det ganska lika. Många har aldrig varit i Ouagadougou, huvudstaden, trots att den bara är en timmes bilresa bort. Kunskapen om omvärlden är liten. De stora problemen till trots, är det nog ganska få som upplever sig som extremt fattiga. Man har inte sett motsatsen – den extrema rikedomen.
I Sverige är situationen omvänd. Vi lever i rikedom. Att människor befinner sig i akut nöd är undantag, inte regel. Ändå finns de som upplever utanförskap och fattigdom. Folk med mat på bordet och tak över huvudet – men utan stora besparingar – ser vårt lands välstånd och frågar sig: Varför kommer det inte mig till dels?
Här är det lätt att falla in i alarmism. Populismen har enkla förklaringar: Pengarna finns, men någon roffar åt sig dem. Kapitalisterna! Invandrarna! Politikerna! EU!
Jag tänker: Är det inte lite galet, att människor i vårt land känner sig fattiga? Naturligtvis finns de som lider också i Sverige. Men i Burkina Faso skulle de allra flesta fattiga svenskar vara stenrika. Och om samma personer reste från Sverige 2017 till Sverige 1917 skulle de också uppleva sig själva som välbärgade. Alltså: Känslan av fattigdom förstärks kraftigt i jämförelsen med andra.
Dessutom vill jag hävda att vårt lands rikedom faktiskt kommer alla medborgare till dels. Tänk bara på hur mycket som finansieras av våra gemensamma skattepengar. Fri skolgång. Socialbidrag. A-kassa. Sjukvård. Förskola. Äldreomsorg. Föräldraledighet. Barnbidrag. Gratis tandvård och glasögon för unga. CSN. Bibliotek. Fri entré på statliga muséer. Reapris på Dramaten-biljetter.
Svensk politik har byggt ett enormt skyddsnät för vanliga människor. Däremot har politiken misslyckats med att påminna medborgarna om detsamma. I Sverige finns utsatta individer, som måste få allt stöd. Parallellt med detta finns hos många av oss en historielöshet och en bortskämdhet; Vi har glömt hur privilegierade vi är, vi har glömt att vi visst får del av rikedomen. Ska vi kräva fortsatt utbyggnad av välfärdsstaten bör vi först stanna upp och se allt den redan erbjuder. För ärligt talat, det är väldigt mycket.
På sikt kommer levnadsstandarden i Burkina Faso sannolikt att stiga. Då kan man stöta på nya utmaningar. Med förbättrad ekonomi och högre utbildningsnivå följer utvidgad omvärldskännedom. Den genomsnittlige burkinabén får det rimligen bättre – men kanske upplever utvecklingen som en försämring? Ju mer rikedom man ser, desto fattigare känner man sig. Jag hoppas att Burkina Faso kan kombinera högre levnadsstandard med fortsatt stolthet och tacksamhet över tillvaron. För oss svenskar har det visat sig knepigt.
Bilden ovan har inget med texten att göra. Den visar helt enkelt ett vackert land.
– Hannes

13/11: Skolbarnen i svinstian

13 november, 2017

Idag besökte vi högstadieskolan som ligger i Nakamtenga. Den drivs inte av Yennenga Progress, utan det är de fem byarna som ligger runt omkring som tillsammans har startat skolan.

Redan här stöter vi på ett problem. Det är alltså byarna som ska skramla ihop pengar till en skola. Människor som knappt har pengar till mat, ska samla ihop pengar till en skola. Sedan, när de fått ihop pengar för att bygga en skolsal sätts direkt nästa käpp i hjulet: inom ett år måste nya pengar samlas in till en ny lokal i och med att en ny sjua börjar och de gamla sjuorna blir åttor. Jag skulle vilja påstå att det är helt omöjligt för byborna att få ihop dessa pengar. Ändå måste de försöka, utan hjälp från varken kommunen eller biståndsorganisationer, annars kan ungdomarna inte gå i skolan

Här i Nakamtenga löste befolkningen bristen på lokaler genom att använda obebodda små byggnader som ligger utspridda i närheten av skolan eftersom de inte fick ihop tillräckligt med pengar. En av dessa lokaler sticker ut. Anledningen? Det är en svinstia.

För att kunna fortsätta undervisningen när klasserna blev fler bestämdes att en svinstia behövde bli ett klassrum. Eleverna fick därmed ägna de första veckorna i skolan åt att först rensa ut sitt blivande klassrum från bajs och smuts, för att sedan sätta upp en griffeltalva, ställa in bänkar och börja höstens undervisning – en månad försenade.

Detta är en av många saker som bevisar den ickefungerande skolan i Burkina Faso. Med denna berättelse i åtanke förstår ni en anledning till varför ungdomar lätt hamnar snett. Med vår insamling kan vi tyvärr inte förändra landets skolväsen, men vi kan hjälpa några ungdomar att klara åren i skolan genom att ha någonstans att göra samt hjälpa varandra med läxor. Dessutom får de umgås med vänner och tänka på andra saker än problemen som finns i hemmet.

Hjälp oss att hjälpa andra här: http://charitystorm.org/fundraisers/for-nakamtengas-ungdomar/

– Moa

10/11: Tro

10 november, 2017

I söndags var vi i kyrkan. Här i trakterna är de flesta katoliker eller protestanter. En del är muslimer. Vilken religion man bekänner sig till, det spelar inte så stor roll.

Hur som helst: Vi hade äran att följa med en familj vi känner till den protestantiska kyrkan. Jag är själv uppvuxen i en protestantisk familj. Min pappa är präst inom Svenska kyrkan och jag tror på Gud. Jag fick något av en chock i söndags.
Protestantismens uttryck här skiljer sig ganska tydligt från i Sverige. Under gudstjänstens första halvtimme stod församlingen oavbrutet upp. Den första timmen skulle kunna liknas vid en konsert. Vi förstod inte allt som sades, men det var slående hur människor liksom levde i mässan. Man vrålsjöng, jublade och dansade. Någon vandrade fram och tillbaka. Deltagarna tackade Gud, skakade händer och önskade varandra frid. Pastorn hejade ivrigt på: ”Barcaenam! Barcaenam! Barcaenam!” (”Halleluja!”).
Gudstjänsten varade i 3 timmar och 15 minuter. Lokalen blev allt varmare och pastorn ägnade den sista timmen åt predikan. Vi var rejält trötta mot slutet och själv skulle jag inte vilja spendera varje söndagsförmiddag på det här sättet. Hemma i Sverige hade jag haft väldigt svårt för det livfulla dyrkande vi upplevde i kyrkan i Ziniaré. Den miljön gör mig vanligtvis obekväm. Men i söndags gjorde den mig glad.
I mina ögon är det viktigt att ta avstånd från destruktiva delar av religion. Det är lika viktigt att erkänna de konstruktiva sidorna. Jag tänker att det, i en mening, kvittar om det gudomliga existerar. Glädjen, tacksamheten och hoppet jag såg i söndags är ett bevis på religionens positiva kraft. Den får människor att orka leva. Den får oss att glädjas åt, och vara tacksamma för, det vi har. Jag hoppas förstås att det sitter en klok, kärleksfull gubbe uppe bland molnen. Men om det inte gör det, så är det ändå inte meningslöst att tro. Tvärtom. Tro är mening. Vilken religion man sedan bekänner sig till, det är inte så viktigt.
– Hannes

8/11: Insamling

8 november, 2017

Idag fyller jag tjugo år. När man fyller ”vuxen” gratuleras man bland annat med orden: ”Nu får du äntligen köpa alkohol på systemet!!”, precis som nyblivna artonåringar gratuleras med ”Grattis! I helgen ska vi ta en barrunda och festa loss!!”.  Ungdomarna i Nakamtenga firas knappast så. Frågan är snarare om familj och vänner har resurser till ett firande över huvud taget.

När jag ser tillbaka till mina år som barn och tonåring så har jag haft det väldigt bra. Jag har gått i bra skolor, haft många fritidsaktiviteter och haft mat på bordet varje dag. Under våra veckor här i Burkina Faso har vi mött unga som har slutat skolan allt för tidigt. Vi har sett drogpåverkade ungdomar som vandrat nakna längs vägarna. Människor i vår egen ålder har skrattat bort att det inte finns tillräckligt med mat, på grund av den ovanligt torra regnperioden. Med svenska mått mätt är det knappast en trygg, bra uppväxt.

Ungdomarna är framtiden. Det gäller världen över; i Sverige som Burkina Faso. I Sverige har ungdomarna redan allt och lite till. I Burkina är behoven desto större. Vi kan inte hjälpa alla unga i Burkina Faso, men med vår insats kan vi göra en stor förbättring. Ditt bidrag kommer göra skillnad direkt. Hjälp oss att hjälpa ungdomsgruppen i Nakamtenga – en positiv kraft i ett land med stora utmaningar.

https://charitystorm.org/fundraisers/for-nakamtengas-ungdomar/

– Moa

7/11: Mopedturen

7 november, 2017

Vi sitter tre personer på mopeden. Jean, hans son Josafat och så jag. Morgonvinden slår svalkande i ansiktet. Vägen är gropig. Då och då kommer farthinder som får fordonet att flyga, hur sakta man än kör. Utmed vägens båda sidor breder den karaktäristiska rödbruna sanden ut sig. På moppen framför oss samsas Jeans fru, Pauline, parets andra son Ebbe och Moa om utrymmet.

Resan är bara 10, 15 minuter lång. Under den tiden hinner jag tänka: Det är ju det här, just det här, som är livet! Att tränga ihop sig med människor man nyligen lärt känna, att vara orolig för att kepsen ska blåsa av i den friska blåsten och att få uppleva natursköna fotografier, fast på riktigt. Burkina är vackert, konstaterar jag. Det är livet också. Jättevackert.
Snart är vi framme vid den lokala kyrkan. Det är dags för en över tre timmar lång gudstjänst. Wow! Den upplevelsen är värd ett alldeles eget inlägg.
– Hannes

5/11: Ouagadougou

5 november, 2017

I fredags gjorde vi en heldagsutflykt till Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. Det första vi ville göra var att se en teater som spelas varje fredag kl 8. Dock hann vi inte fram i tid då vi var lite för tidsoptimistiska och trafiken var alldeles för tjock. Istället hamnade vi på Ouagadougous äldsta café.

Påfyllda med energi bar det av mot Siao där lokalbefolkningen producerar och säljer traditionellt hantverk. Det var verkligen häftigt! Allt från kläder och väskor, till möbler och batiktavlor såldes i de små butikerna.

När vi tittat färdigt och köpt några souvenirer var det redan dags för lunch. En vän till Stina har en resturang där man bland annat kan äta olika sorters crêpes, men också traditionell afrikansk mat – utsökt!

Nästa stopp var på den stora marknaden. Här tror jag att man skulle kunna hitta vilken bra-att-ha-sak som helst (Hannes köpte till exempel en fotbollströja). Dock hade vi förmodligen inte funnit någonting om vi inte gått med Stina, som ledsagade oss genom djungeln av stånd och människor.

Till sist handlade vi lite mat och sen rullade vi hemåt. Alla var riktigt möra efter den långa dagen, men kul hade vi det!

– Moa

4/11: Tennisbollen

4 november, 2017

Visst har jag hört att barn i fattigare länder spelar fotboll med en tennisboll. Visst inser jag att svenska barn också gjorde det, för inte så länge sedan. Ändå blev det så starkt när jag häromveckan såg det ske, på ungdomsgården i Nakamtenga.

Jag kommer från en vanlig svensk familj. Med nationella mått mätt är vi inte rika. Som barn hade jag ändå 10, 12, kanske 15 fotbollar – för mig själv. Småttingarna jag träffade på ungdomsgården hade ingen. Den enda fotboll jag över huvud taget sett här var en som tillhörde byns skola. Bollen var punkterad.
Jag tänker också på Sverige. Tennisbollen är symptomatisk. Jag tror nämligen att många svenskar – för inte alls så länge sedan – också spelat fotboll med en sådan. För mig och mina kompisar, födda vid 90-talets mitt, var det aldrig ett alternativ. Det fanns ju gott om vanliga fotbollar när vi växte upp.
Dagens pensionärer har genom sina liv varit vittnen till den exceptionella – tekniska och ekonomiska – utvecklingen under 1900-talet. Många av dem växte upp utan vattentoaletter och kylskåp. I dag kan samma personer ha Facebook och Pacemakers.
Sedan andra världskrigets slut har Sveriges välstånd skjutit i höjden. Det allra mesta har blivit mycket bättre. I dag är det självklart för de flesta barn att få en tennisboll om de vill spela tennis, och en fotboll om de vill spela fotboll. Medan man ändå är igång passar föräldrarna på att betala lagavgifter och matchställ. Ungen ska ju spela i en riktig klubb!
Under 2000-talet har västvärldens konsumtion kommit att nå en ny nivå. Dyrare julklappar, fler leksaker, datorer åt alla elever i skolan. Som liten pojke i Nyköping upplevde jag det som självklart att jag behövde mer Lego och fler fotbollar. Som 21-åring i Nakamtenga slår det mig att jag egentligen inte alls hade de där behoven. Trots att vi i Sverige har klättrat så högt på Maslows behovstrappa ser vi inte utsikten. Vi registrerar varken allt vi har eller allt andra saknar. Detta trots att det inte var länge sedan välståndet tog oss med storm. Ganska nyligen dribblades det med tennisbollar på svenska ungdomsgårdar också.
– Hannes

2/11: Yennenga

2 november, 2017

Hej! Jag tänkte att alla ni som bidragit till vår insamling – eller funderar på att göra det – säkert vill veta mer om organisationen vi arbetar för – Yennenga Progress.

I våras letade jag och Moa ganska länge innan vi hittade en organisation och ett projekt som passade oss. Till slut blev vi tipsade om Yennenga Progress och deras verksamhet i Nakamtenga, Burkina Faso.

Yennenga har projekt på fyra kontinenter men större delen av verksamheten koncentreras just till byn Nakamtenga, i Burkina Faso. På denna fattiga plats, i ett land med skyhög analfabetism och en mycket frånvarande stat, arbetar Yennenga med att skapa det man kallar ”Den goda byn”. Det handlar om uppbyggandet och upprätthållandet av grundläggande välfärdsfunktioner. I dag driver Yennenga (bland annat) en förskola, en låg- och mellanstadieskola och ungdomsverksamhet. Just nu förbereder man starten av en vårdklinik. Med andra ord har organisationen tagit ansvar för Nakamtengas välfärd, när ingen annan gjort det.

Lennart, Eva och Stina, som varit motorerna bakom organisationen, har sedan tidigare  erfarenhet av tillfälligt biståndsarbete. Man har sett projekt startas med stor framgång, för att sedan läggas ner något år sénare när pengarna tagit slut eller chefen tröttnat. Därför arbetar Yennenga Progress för att åstadkomma förändringar som är hållbara. Förskolan, som är Yennengas äldsta verksamhet, har funnits i 16 år.

Yennenga tänker långsiktigt. Verksamheten kan i längden inte vara fullkomligt beroende av hjälp från Sverige. Riktningen är därför att välfärden ska bli så självförsörjande som möjligt. 2013 var 11 % av verksamheten självfinansierad. 2016 var samma siffra 30 %.

En annan bra – och egentligen totalt grundläggande – egenskap som Yennenga har är att vara inkännande. Varje ny verksamhet växer fram på önskemål från och i dialog med lokalbefolkningen. Samhällsservicen är till för dem, alltså vet de bäst vad som behövs härnäst. Att det ens startades en förskola här 2001 berodde på att det var en stark önskan från kvinnorna i byn.

Det är förstås skönt för oss att veta att vi arbetar för en organisation vars metod är genomtänkt och hållbar. Jag hoppas att också den som skänker en slant till ungdomsgruppen känner sig lugn med att pengarna går till något bra. För jag lovar, varje krona kommer till användning.

28/10: Framtiden

28 oktober, 2017

”För 10 år sedan fanns inga intellektuella och inga stora hus. Det finns det i dag.”

Puiswende är lärare för årskurs tre på skolan i Nakamtenga. Vi har kommit honom nära, eftersom han undervisar oss i franska fyra gånger i veckan.
Häromkvällen satt vi intill varandra på en större middag. På sin knackiga engelska besvarade han min fråga: ”Utvecklas Burkina Faso åt rätt håll?”. Jag blev så glad över svaret.
Djupdyker man i statistik från Världsbanken eller FN är det glasklart: Levnadsstandarden har på sistone stigit i de flesta av världens länder. Hunger, extrem fattigdom och analfabetism har blivit ovanligare. Detta vet vi – och vi vet också att Burkina Faso inte är isolerat från omvärlden. Landet har tagit del av framstegen. Det finns emellertid något extra glädjande, något särskilt förlösande, i att höra en burkinabé säga det. Det goda är inte bara något jag läst om; Människor som bor här upplever det på riktigt.
Mycket arbete kvarstår, såklart. Alla barn går inte i skolan. De som gör det kan ha 60, 70 eller 80 klasskamrater. Uteblivet regn ger på riktigt effekten att folk inte har mat. Och för de flesta är det ännu en dröm att köpa sig ett stort hus eller ha möjlighet att bilda sig och bli intellektuell. Men. Att de finns – husen och de intellektuella – flyttar fram gränserna för vad människor över huvud taget kan drömma om. Den som aldrig sett en maffig villa fantiserar knappast om att bygga en. Nu finns nya förebilder, framsteg och framtidshopp. Nästa generation kommer sannolikt få det bättre än sina föräldrar. Det säger FN:s statistik – och det säger Puiswende.
– Hannes

27/10: En månad

27 oktober, 2017

Att hälften av dagarna i Burkina redan har passerat känns väldigt underligt. Har det verkligen gått en månad? Det känns snarare som att vi har varit här i två veckor. Max. Vilka upplevelser som vi har med om under den här tiden och tänk vilka upplevelser vi har framför oss!

På en månad har vi gjort så mycket. Några saker som definitivt har varit extra roliga för mig är:

Bröllopet: Det var något av det första vi gjorde i Burkina. Speciellt och väldigt fint.

Tô: Vi hörde talas om denna traditionella maträtt redan innan ankomsten till Burkina och under vår andra vecka fick vi laga och äta Tô hos Pauline!

Innebandyn: Första gången jag och Hannes skulle köra innebandy med ungdomarna orkade vi vara med i en kvart innan vi var helt slutkörda. De andra fortsatte dock att spela i 40 minuter till…

Kvällslektioner i engelska/moore: Att träffa alla som så gärna vill lära sig engelska och med sådan glädje vill lära ut sitt språk till oss. Det har varit helt fantastiskt.

Det har varit en rolig månad i Nakamtenga. Jag ser fram emot att ha minst lika roligt i en månad till.

– Moa

26/10: INSAMLING

26 oktober, 2017

Hej allesammans!

Vi har umgåtts mycket med ungdomarna i byn och har slagits av hur lika vi är. Att spela innebandy, dansa och läsa läxor tillsammans är verkligen jätteroligt – och något man gör både i Nyköping och i Nakamtenga.

Samtidigt har vi slagits av hur olika förutsättningar vi har. När vi spelar innebandy är nästan alla barfota utom vi. Ledningarna vid planen är strömförande. I Sverige pluggar vi tillsammans med kompisar för att det gör allt mycket roligare. Här gör man det för att det är enda chansen att få hjälp med frågor man inte förstår. Efter mörkrets inbrott vid 18 är det kolsvart hemma, majoriteten av alla föräldrar är analfabeter och i skolan är det vanligt att man trängs 80 elever i ett klassrum anpassat för 30.

Vi inser att dessa ungdomars öde kunde varit vårt. Nu vill vi samla in pengar för att hjälpa våra nyfunna vänner. Vi hoppas att ni vill hjälpa oss med det. Här hittar ni insamlingen:

http://charitystorm.org/fundraisers/for-nakamtengas-ungdomar/

– Moa och Hannes

25/10: Att spara

25 oktober, 2017

I Sverige konsumerar vi en hel del varje månad. Samtidigt är hushållsekonomi-regel nummer ett: Spara. Lägg undan lite varje månad. Den ekonomiskt intresserade gör Excel-ark över aktier och fonder. Hur kan mina besparingar öka i värde så kraftigt som möjligt?

Här, på den burkinska landsbygden, är sparande inte möjligt. En viktig orsak är naturligtvis att gemene man knappt har pengar nog  för dagen. Då ligger det långt bort att också tänka på morgondagen.  Därutöver finns ytterligare en förklaring – en kulturell sådan.

I Burkina Faso, och många andra jämförbara länder, är familjekänslan stark. Den som någon gång har lite mer pengar förväntas försörja dem som inte har det. För det är klart, när syrran inte har mat för dagen eller kusinen inte kan köpa malariamediciner till sina barn, då är det rätt svårt att lägga undan pengar själv istället för att dela med sig. I en mening är detta tankesätt förödande för människors utveckling. Ingen kan skapa sig en buffert, ingen kan genom långsiktigt planerande samla ihop till en liten förmögenhet. Det påverkar landet i stort, eftersom antalet individer med investeringskraft är mycket få. Ur en annan synvinkel är den burkinska modellen fantastisk. När ingen stat finns för att fånga upp får man hjälpa varandra. I dag är det jag som har lite över, nästa månad kanske det är du. Bäst då att vi samarbetar.

– Hannes

24/10: Ungdomsgården

24 oktober, 2017

På ungdomsgården i Nakamtenga har jag och Hannes spenderat flera kvällar. Senast nu i helgen då vi både lördag och söndag umgicks med barn och ungdomar från byn. De minsta spelade fotboll, lekte kull och busade. De äldre satt på bänkarna vid svarta tavlan tillsammans med Hannes och utbytte språkkunskaper; med franskan som utgångspunkt lärde de varandra fraser på Moore och engelska. Jag fick lära mig afrikansk dans av tjejerna.

Det är dock inte bara på helgerna som ungdomsgården är välfylld. På vardagskvällar, när skolan har slutat för dagen, samlas Nakamtengas unga för att spela innebandy och göra skoluppgifter tillsammans. På sistone har jag och Hannes varit där en hel del – det är jätteroligt (och jättejobbigt! Ungdomarna har väldigt bra kondition.)! Det finns alltså en organiserad ungdomsgrupp här, vilken har möte en gång i veckan för att dels se till att spelandet och läxläsningen blir av, men också för att planera andra aktiviteter som till exempel filmkvällar.

Även fast förutsättningarna inte är de bästa är entusiasmen, energin och engagemanget på ungdomsgården och bland Nakamtengas unga verkligen något som jag beundrar och kommer bära med mig i framtiden. Tack för det.

– Moa

23/10: Hyddan och mopeden

23 oktober, 2017

Somliga fotografier är mer än bilder. Fotot ovan är ett sådant. Det berättar mycket om dagens Burkina Faso. Just nu vistas jag och Moa i ett av de fattigaste länder som finns. En majoritet är analfabeter. Årets regnperiod har gett mycket lite nederbörd. Konsekvenserna påverkar direkt: Människor har inte mat. Hyddan, byggd i sten och med grästak, stämmer in i den kontexten. Man bor enkelt och litet. Mopeden bredvid passar inte in.

Jag och Moa är Facebook-kompisar med flera av dem vi lärt känna här. Märkligt, kan tyckas. Hur kan man ha Facebook men inte mat? Jag tror detta kan förklaras av att Burkina Faso befinner sig i en brytpunkt. Lennart, som driver verksamheten här i Nakamtenga, har beskrivit hur mycket som trots allt hänt i landet sedan han kom hit för 30 år sedan. Långsiktigt sett går Burkina sannolikt, liksom en majoritet av världens länder, mot ökad tillväxt.

Mobiler och mopeder är inget alla här har. Långtifrån. De blir emellertid vanligare och vanligare. Världen snurrar snabbt nu, den utvecklas i högre tempo än någonsin. Det som uppfinns i Storbritannien, Kina eller USA stannar inte där. Det talas ofta om farorna med globalisering. Om globaliseringens förlorare. Vi glömmer att dess vinnare är många fler. De finns till exempel här, på den västafrikanska landsbygden.Sveriges utveckling från fattigt till rikt tog lång, lång tid. De länder som genomför motsvarande resa i dag gör det betydligt fortare. Elektriciteten, kylskåpet och mobilen är redan uppfunna. Det är bara att kopiera och klistra in (eller importera).

Exemplet med mopeden är särskilt relevant. I Sverige är bostaden den kanske viktigaste statusmarkören. Med tavlor, köksrenoveringar och popcornmaskiner visar vi vilka vi är. Den burkinabe som har lite pengar över prioriterar fordonet främst. Vinsten av att äga en moped är nämligen markant utökad rörelsefrihet. Viktigt för den på landsbygden, med stora avstånd till det mesta.

Man kan välja att se pessimistiskt på framtiden. Man kan påstå att öppenhet är lika med terrorhot, och migrantströmmar som västvärlden inte mäktar med. Jag väljer att vara optimist. När människor får röra sig fritt sprider sig idéer och upptäckter. Vi får  nya grannar och förhoppningsvis nya vänner, som bär på andra erfarenheter än vi. Utvecklingsländer har att lära av oss. Och vår första månad i Burkina har gjort något tydligt för oss: Vi svenskar har mycket att lära av människorna här.

Bilden på hyddan och mopeden symboliserar en värld i rörelse. Den tekniska och digitala utvecklingen väver oss alla samman, oavsett om vi gillar det eller inte. Jag tycker vi ska bejaka globaliseringen. Den är i grunden storartad. Och den gör skillnad. Allt detta berättar mitt fotografi.

– Hannes

19/10: Fransklektioner

19 oktober, 2017

Hörni, jag vill passa på att berätta om fransklektionerna vi får här. Fyra dagar i veckan, en timme per tillfälle, får vi privatundervisning i franska. Av vilka? Sinare och Puiswende, rektor respektive lärare på grundskolan här i Nakamtenga. Det är nästan för bra för att vara sant!

Hur kommer sig detta? Först och främst: Därför att Sinare och Puiswende, som många av de vi möter här, är otroligt generösa. Lennart, som driver hela verksamheten här i Nakamtenga, frågade Sinare precis innan vi kom om det var möjligt att hans gäster kunde få lite hjälp med franskan. Svaret var ja. Jag uppfattade det som att vi skulle få lektioner de första dagarna – och tyckte redan då att det var väldigt snällt. Sinare och Puiswende uppfattade det uppenbarligen annorlunda.

Vi kör alltså fyra dagar i veckan. Varje pass avslutas med att vi får läxa till nästa gång. Jag är oändligt tacksam att Sinare och Puiswende tagit sig an ett hopplöst fall som mig – jag kunde nästan ingen franska alls innan jag kom hit. Jag har positiva erfarenheter av svenska skolledare men på riktigt: Hur många rektorer i vårt land skulle spontant bestämma sig för att klämma in fyra timmars extraundervisning – för några som är på plats i ett par månader – utöver ordinarie schema?

– Hannes

16/10: En oförglömlig utflykt

16 oktober, 2017

IMG_6037

I helgen träffade jag och Hannes ett gäng barn som bor här i byn. Vi hade hjälpt en vän med engelskläxan och visade honom Rubik’s kub, när barnen kom för att se vad vi pysslade med. Efter att alla hade försökt sig på kuben några gånger frågade en tjej om inte vi ville följa med och se var hon bor. ”Självklart!”, svarade vi glatt. Och så bar det iväg.

På vägen fick vi se hur både durra och hirs växer och barnen hämtade torkade bönstjälkar som vi fick testa att skala med hjälp av en stor mortel. När vi kom till gården fick vi först smaka på lite Tô samt dricka lite Bissapsaft, sen fick vi en rundtur på innergården.

När flickan visade upp det lilla hus som var hennes rum var hon stolt. ”Här sover jag”, sa hon pekade på plastmattan på golvet. På plastmattan låg ett tygstycke och över hängde ett myggnät. ”Pour les moustiques”, förklarade hon. Det fanns även några påsar med kläder och spelkort på jordgolvet.

På gården fanns två små hus till. Ett som jag tror var ett till sovrum och ett där de förvarade majs, två stora kittlar samt en hylla med ett par köksredskap.

En sak som jag tänker på såhär i efterhand är att jag inte minns någon som helst belysning på gården, varken inomhus eller utomhus. Var, när och hur kan hon göra sina läxor? De går i skolan till fem, klockan sex är det mörkt. Visserligen går det att göra läxor under den tre timmar långa rasten mitt på dagen, men då är ju tanken att barnen också ska hinna äta och leka.

Hur som helst: Rundturen fortsatte. Barnen visade oss ett fält där det odlas jordnötter, vi kom till en annan gård där kvinnorna satt under ett stort träd och tog hand om skörd. Vi fick hälsa på pappor och bröder, se grisar och getter. Alla som vi mötte log och hälsade glatt.

Efter ungefär två timmar var vi tillbaka och hittills är detta verkligen en av mina favoritsaker som vi har gjort i Burkina. Jag hoppas att vi får följa med barnen fler gånger.

– Moa

 

15/10: Utbyte

15 oktober, 2017

Häromkvällen väntade en tjej i sexan på mig och Moa efter skolan. Vi hade haft två eller tre engelsklektioner med hennes klass och nu ville hon lära sig mer. Tyvärr kan jag för mitt liv inte minnas vad flickan heter.

Medan mörkret föll satt vi ute och jobbade. Där fanns en svart tavla, några bänkar och en väldans massa mygg. Snart kom fler barn och ville vara med. Somliga genuint intresserade av att förkovra sig, andra mer fokuserade på att leka och ha roligt. Hur som helst blev kvällen lyckad och vi bestämde oss för att träffas vid samma tid dagen efter också. Då skulle barnen få lära oss sitt hemspråk, moore.

”Aujourd´hui, vous etes les maitres”, sa jag på min halvdana franska. Kort därefter hade jag och Moa ett tiotal privatlärare – samtidigt. Barn i olika åldrar pratade i munnen på varandra, ivriga att lära oss moore. Wow, vilken energi!

Vi talar ofta om det positiva med utbyten. ”Man lär åt båda håll”, heter det. De här kvällarna förverkligar den tankemodellen för mig. Vi lär oss moore (och franska, barnen lär oss franska också!), ungarna i Nakamtenga lär sig engelska. De visar oss sin kultur, vi berättar om vår. Det är storartat, det här med utbyten. Fantastiskt!

– Hannes

13/10: Språk

13 oktober, 2017

Förra tisdagen var en lärare på skolan frånvarande. Jag och Moa fick frågan om vi kunde hoppa in och hålla en idrottslektion. Visst, tänkte vi, det blir kul! Vi tittade på klockan. 07.53. När skulle lektionen hållas? 08.30. Shit!

När vi kom på plats sprack genast den lilla planering vi knåpat ihop halvtimmen innan. Materialförrådet var stängt, och man hade nyligen bytt lås, så ingen närvarande hade nyckel. Vi skulle alltså bli tvungna att improvisera en hel idrottslektion, för barn vi inte träffat förut, på franska! Moa har läst franska i skolan, men det var flera år sedan. Jag kunde inte ett ord för ett halvår sedan.

Men: Språk är så himla häftigt. Visst möttes  vi först av oförstående blickar och nervösa fnitter – men det gick. Med kroppsspråk, vår ordbok till hjälp och modet att testa lyckades vi genomföra passet. Eleverna förstod övningarna – och verkade faktiskt ha rätt kul.

Man lär sig en del av att vara i ett land där alla pratar ett språk man inte kan. 1) Det går att uttrycka sig om man vill. 2) Att inte skratta åt den som försöker. I Sverige borde vi vara glada när någon vill lära sig svenska. Visst kan man skratta tillsammans när det blir fel, men vi får inte glömma att det enda sättet att lära sig ett språk är att testa. Här  försöker människor förstå vad vi vill säga; De tar våra ord på allvar. Då blir det lättare att fortsätta försöka. Tack för det, Nakamtenga.

– Hannes

10/10: TÔ!

10 oktober, 2017

Hej!

Idag efter skolan gick vi hem till Pauline för att laga och äta Tô. Det är en traditionell rätt här i Burkina som nästan alla äter, varje dag.

Tô är en slags gröt (idag gjorde vi den på majsmjöl) som man äter tillsammans med en sås. I såsen hade vi paprika, tomat, lök och okra. Det var gott och vi är superglada över att Pauline bjöd hem oss till sig.

– Moa

8/10: Givmildhet

8 oktober, 2017

Man säger ibland att det är finare att ge än att få. Att dela med sig, det är verklig lycka.

Burkina Faso är ett av världens fattigaste länder. Medellivslängden är 56 år. Här har vi mött massvis av givmildhet. Det är rektorn på skolan vi hjälper till på, som ger oss en timmes privatlektioner i franska, fem dagar i veckan. Det är brudparet som välkomnar oss på bröllop och efterföljande fest, trots att vi inte träffat dem tidigare utan bara har en gemensam kompis (Lennart). Det är den lille pojken som ville bjuda oss på bröd. Hans bror stod bredvid, med märkliga prickar i ansiktet. Där fanns också deras syster. Hennes mage var stor. Inte för att hon ätit ordentligt, utan för att hon inte kunnat göra det. Men vi, vi skulle absolut bjudas på bröd.

I Sverige slänger vi oss gärna med adjektiv som ”generös”. Det är inget fel med det. Men det är en sak att ge bort något man inte behöver – att handla för pengar som annars skulle blivit en London-weekend. Det är en annan grej att ge bort bröd när ens syster har biaframage.

Givmildhet är fantastiskt, i vilken skepnad den än uppenbarar sig. Här i Burkina får människor inte mycket. Ändå finns viljan att ge. Det är fantastiskt.

– Hannes

3/10: 10 fakta om Burkina

3 oktober, 2017

Jag visste väldigt lite om Burkina Faso innan jag och Moa hörde talas om Nakamtenga och projekten här. Detsamma gäller nog fler. Därför kommer nedan en kort faktasammanställning om landet.

– Spädbarnsdödligheten är 6,5 % (2017).

– Medellivslängden är 56 år (2017).

– Landet har 20 miljoner invånare. 49 % av befolkningen är 0-14 år. Bara 3 % är över 65 (2017).

– 22 % av befolkningen är läs- och skrivkunnig. (2006).

– 47 % av barnen börjar skolan. 1 av 10 barn går vidare till högstadie och gymnasium (2006).

– Nästan hälften av befolkningen lever på mindre än 1 dollar om dagen.

– Det finns 700 läkare i landet. 1 per 20 000 invånare (2006).

– 73 % av befolkningen har tillgång till rent vatten.

– 13 % till sanitära anläggningar (2006).

– Mellan 1987-2014 styrdes landet av diktatorn Blaise Compaoré. Efter en statskupp finns nu tecken på demokratiska framsteg.

Källa: NE.

 

– Hannes

1/10: Bröllop i Burkina

1 oktober, 2017

I helgen fick jag och Hannes följa med Lennart på ett bröllop. Det är vi väldigt tacksamma för.

Vi kom till kyrkan vid 10 för att se den kyrkliga vigseln. Lennart berättade att det även sker en ”borglig” vigsel; Man måste med andra ord vigas två gånger för att det ska vara ett giltigt giftemål. Den kyrkan som vi besökte ligger i huvudstaden Ouagadougou och samtidigt som vi var där gifte sig även två andra par.

Efter kyrkan och fotograferingen åkte vi i ett lemmeltåg hem till brudgummen för att äta mat och lyssna på några tal och uppträdanden. Efter det fortsatte lemmeltåget till brudens hem för att göra ungefär samma sak: Äta, lyssna och dansa! Det hela var väldigt festligt!

När jag frågade en person om man någonsin samordnar bröllopsfesten var svaret bestämt nej. Jamais. Det är av tradition att det ska hållas två fester och på den vägen är det.

Jag älskade att vi åkte i ett tåg mellan kyrkan och festerna, haha! Det skapade ett smärre kaos i trafiken då vi inte följde trafikljusen och det hela var väldigt uppmärksammat. Det är tydligen också en tradition som man håller fast vid.

Jag hade aldrig räknat med att vi skulle få vara med på ett bröllop i Burkina men nu när vi har det är jag väldigt glad att det skedde.

– Moa

Obs: Det bör tilläggas att bröllopet som vi var på definitivt var ett av de mer påkostade. Det hålls alltså många bröllop som inte alls är lika väl arrangerade som detta.

30/9: Skolan i Nakamtenga

30 september, 2017

Sinare rör sig fram och tillbaka i klassrummet. Det är så tyst att man hör hur han släpar sina tofflor i marken medan han går. Schop. Schop.

Om genomgången av verbformer tråkar ut eleverna så märks det inte. Sinare är lärare och rektor på skolan i Nakamtenga. Varje gång han ställer en fråga till klassen räcker många elever upp handen, även några som inte vet svaret. Man vill kunna, vill visa sig duktig. En kille lämnar klassrummet. Genom fönstret ser jag hur han springer mot toaletten, ute på gården. Antagligen är han väldigt kissnödig. Kanske rusar han extra snabbt för att inte missa mer lektionstid än nödvändigt. Jag har i alla fall aldrig sett en elev rusha mot skoltoaletten i Sverige. Flit. Fokus. Viljan att veta, att kunna. Det slår mig, hur framåt eleverna i Nakamtenga är.

Burkina Faso är ett av världens fattigaste länder. 80 procent av befolkningen är analfabeter. Enligt NE (vars statistik är från 2006) går endast 1 av 10 barn vidare till högstadiet och gymnasiet. Medellivslängden är 56 år. Ett vanligt barn, som växer upp här, har på många sätt oddsen emot sig. Likadant är det i skolan. Den vars meritvärde är för lågt vid terminsslut är inte välkommen tillbaka efter lovet. Så ser systemet ut. Och när som helst kan såklart föräldrarna sluta betala avgiften. Förutsättningarna att göra en klassresa är med andra ord väldigt dåliga. I Nakamtenga tycks man emellertid ha skapat en positiv energi ur dessa tuffa omständigheter. Om det finns någon chans att förbättra sin situation, så är det genom skolan. Det verkar många elever ha insett.

I Sverige är situationen en helt annan. Även där är goda betyg en nyckel till framgång men det står inte alls lika mycket på spel. Ett F innebär inte tack och adjöss. Snarare frågar läraren ”vill du komplettera?”. Arbetslöshet är (i varierande utsträckning) ett problem, men för individen renderar det åtminstone i bidrag och chans att klara vardagen. Hemma i Sverige ser vi inte på skolan som något fantastiskt, en enastående chans att bli det vi drömmer om. I Sverige är skolan främst en skyldighet, och först därefter en möjlighet.

Jag tror det här är en aspekt vi glömmer bort när vi talar om problem med svenskt utbildningsväsende. För 100 år sedan var vi betydligt fattigare, också i Sverige. För att inte bliva vid vår läst och fastna i misären behövde vi utmärka oss – till exempel i plugget. På liknande sätt är det i dag, i Burkina Faso och i andra länder. I Nakamtenga har eleverna förstått: Skolan är en möjlighet. Bäst att försöka lyssna, till och med när läraren pratar verb. I dagens Sverige klarar man sig någorlunda utan höga betyg, men de där läroböckerna är fortfarande den rakaste vägen för klassresan. Någonstans på vägen har nog syftet med utbildning – egenmakt och självförverkligande – glömts bort. Vid förra sekelskiftet kunde man kanske höra svenska lärares toffelsläpande på lektionerna. Hur kommer vi tillbaka dit, nu när ekonomin är bättre? Hur gör vi skolan till en möjlighet i första hand, och en skyldighet i andra?

– Hannes

PS. Det bör poängteras att vi bara vistats här i en knapp vecka och därmed har begränsad erfarenhet av Burkina Faso. Vidare kan inte denna skolas kvalitet  anses vara representativ för Burkina Faso i stort. Snarare är den sannolikt en av landets mer välmående skolor.

29/9: De första dagarna

29 september, 2017

Hej alla! Här kommer ett första inlägg på min och Hannes blogg.

Det var faktiskt i måndags som vi åkte från Sverige, så vi har hunnit med en del saker redan och jag tänkte uppdatera lite om det, men först: Vad gör vi ens nere i Burkina Faso?

Jo, i våras kom jag och Hannes i kontakt med organisationen Yennenga Progress, som jobbar med en rad olika projekt världen över. Efter ett tag var det klart att jag och Hannes skulle åka till ett av deras projekt -alltså hit till Burkina Faso- för att volontärarbeta. Från och med att det blev bestämt har allting gått väldigt fort; Vi har vaccinerat oss, förberett för att kunna få visum, packat, packat ur, packat om, letat efter saker att skänka, pluggat franska och sagt ”Hej då”. Nu är vi alltså på plats i Nakamtenga, Burkina Faso.

Generellt sett börjar inte skolan här förrän nästa vecka, vilket var tur för oss, då vi har kunnat ha hela den första veckan till att bli hemmastadda (och för att plugga franska!!). Vi fick ett varmt välkomnande av alla de som bor och arbetar i byn när vi kom hit och sedan dess har allting flutit på bra. Det var alltså vid lunchtid i tisdags kom vi fram och fick då en rundvandring av Lennart, som bor i byn och är en av grundarna till organisationen. Vi spelade även innebandy (tro det eller ej, men det är jättepopulärt här!) med några ungdomar, vilket var superroligt!

Hannes kan ju inte franska sedan tidigare och jag behöver verkligen friska upp mitt minne så sedan igår har vi haft fransklektioner med skolans rektor (!!) och en till lärare. Hittills är vi nöjda. För min del känner jag att det var så pass länge sedan jag talade franska att det inte riktigt flyter på, men ändå känns det som att det blir lite lättare dag för dag. Dessutom har två klasser redan startat så på förmiddagarna har vi suttit med och lyssnat för att dels få en känsla av hur lektionsklimatet är och dels för att få höra lite franska.

Imorgon ska vi få följa med till ett bröllop, det är en av Lennarts kompisar som gifter sig. Det ska bli coolt! Mer om det en annan dag.

Vi har haft några riktigt mysiga och händelserika första dagar här i Burkina och det har vi Lennart att tacka för då han välkomnade oss med öppna armar. Han har presenterat oss i byn, tagit med oss på små utflykter och berättat massor om Burkina Faso, Nakamtenga och människorna som lever här.

Det var allt för denna gång! Nu ska vi äta middag med Lennart.

– Moa

Roligt att du vill bli en Yennenga Networker, en till hjälte som bidar till en bättre värld! Berätta lite kort om dig själv så hör vi av oss.
Varmt tack!
Roligt att du känner till en potentiell Yennenga Networker! Berätta lite kort om den här personen så hör vi av oss.
Varmt tack!