Dags för bokashi och biokol för att få öknen att blomma?
Denna sommar har frågorna om klimatförändringarna varit ett stort samtalsämne. Extrem hetta, översvämningar, skogsbränder och jordbävningar har gjort att det inte längre går att blunda för att vårt sätt att missbruka naturens resurser, på ett mycket påtagligt sätt, bidrar till den eskalering av de förändringar som mer och mer tar form av en katastrof.
Frågorna om klimatförändring och miljöförstörelse är inte längre abstrakta begrepp. Det är nu ytterst påtagliga verkligheter även i vår priviligierade del av världen. Under de trettiofem år som jag levt i Västafrika har jag sett förändringarna med egna ögon, jag har känt den ända in på skinnet, sedan länge. När jag för trettio år sedan gick med min vän Joseph på fälten runt byn Nakamtenga i centrala Burkina Faso, visade han mig hur man kan se på träd och växter när det är dags att börja förbereda marken inför sådd. De gamle visste vilken dag det var dags att sätta hackan i jorden. Man såg och kände när regnen var på väg och när man kunde ta fram skäppan för att börja så sitt spannmål.
Nu är den kunskap som de gamle hade om sådd och skörd inte längre tillämplig. De tecken man förr kunde se, gäller inte längre. Det mönster man kunde lita till, finns inte längre. Regnen kommer inte på förväntad tid, och inte i förväntad mängd. Stormar blåser över det kala landskapet på ett sätt som man inte är vana vid. De försenade regnen och de långa uppehållen mellan regnen får den spirande grönskan att torka bort. Det finns inget at sälja för att man ska få de kontanter som behövs för att köpa förnödenheter och att betala sjukvård eller skolavgifter för barnens skolgång. Likadant varje år. Där finns inga försäkringar för skördebortfall.
Fortfarande bor 80% av befolkningen i Burkina Faso på landsbygden och är helt beroende av jordbruk och någon mån också boskapsskötsel. I ett läge där marken är överutnyttjad och utarmad och ger allt mindre skördar (ca 600 kg per hektar, jmf Sverige 8-10 ton per hektar) måste vi tänka nytt. Vi har inget annat val än göra något radikalt! Max och Rättvis fördelning har gett oss möjlighet att lägga grunden till något som vi tror kan bli en modell som kan skalas upp och användas av många på landsbygden i Burkina Faso och på platser med liknande förhållanden. Och medan våra kollegor i Burkina Faso har arbetat hårt på farmen i sommar, och skickar bilder på prunkande grönsaksodling, odling av baljväxter för att återföra kväve, kalium och fosfor till jorden, kompostering av grönsaksavfall samt plantering av citrusfrukter och andra fruktträd, har jag legat i hängmattan här i Sverige och läst om hur bokashi och biokol kan göra det möjligt att odla till och med i makadam!
Så det är med stor förväntan och fylld av hopp jag återvänder till en ny torrsäsong i Burkina Faso, än mer övertygad i vårt uppdrag i att skapa biologisk mångfald! Vår enda möjlighet är en diversifiering och intensifiering av produktionen. Det räcker inte med traditionellt jordbruk. Det måste skapas lantgårdar där man arbetar med spannmål, djurhållning, grönsaksodling och fruktodling på ett integrerat och hållbart sätt. För att det ska lyckas så måste ett kretsloppstänkande skapas där allt återanvänds. Eftersom jordarna redan är närmast sterila av ensidigt överutnyttjande så måste en intensiv jordförbättring vara grunden. Och vi ska lyckas! Vi ska testa oss fram tills öknen blommar! För deras och vår allas framtid!
Tack för ert stöd och glada tillrop! Besök gärna sv.yennengaprogress.se för att se hur även ni som läser detta kan vara med och rädda vår gemensamma värld!
Lennart Karlsson
Yennenga Progress
