Hur blir experimentfarmen självgående?

Vi verkar på Mossiplatån mitt i Burkina Faso, ett område där under mycket lång tid, invånarna har livnärt sig på extensivt jordbruk. Här finns ingen mekanisering. De enda redskap som används är en hacka och möjligen en åsna som kan dra en enkel plog. Ingen har en traktor som fungerar. Regeringen försökte för 20 år sedan göra en insats (säkert inte på eget initiativ) för att erbjuda bönderna traktorer till förmånliga lånevillkor. Traktorerna kom från Indien och var helt undermåliga. Ingen av dessa traktorer fungerade mer än ett eller några år. Ingen hade råd att betala bränsle och underhåll så när något gick sönder så blev traktorerna stående där de stannade. Så stod bönderna där med en trasig traktor och lån att återbetala. Under de 30 år jag har rört mig i området har jag inte sett något statligt initiativ med syfte att förbättra levnadsvillkoren för de vanliga människorna.

Jordarna är utarmade av ensidig gröda, samma grödor varje år, hirs, sorgum och på senare tid lite majs. De öppna markerna har efter hand eroderat och det tunna jordytskiktet har spolats bort av regn eller blåst bort av ökenvindarna. Detta har gjort att möjligheten att få hyfsade skördarna har försämrats år efter år. I år har skörderesultatet här omkring blivit närmast ingenting. Jag har inte sett en enda åker med spannmål med fullgångna ax. Alla säger att det kommande året blir ännu ett katastrofår med tomma spannmålsförråd.

Bönderna vet inte vad de ska göra. De yngre ser ingen framtid i det jordbruk som bedrivs på traditionellt vis. I sin desperation säljer man sina åkrar till spekulanter från stan som sedan efter några år säljer vidare till 10 – 20 dubblade priser. Kvar står människorna med ingenting kvar att leva på.

I skuggan av Glasgow så känns det ganska hopplöst här. Sahelområdet, alltså bandet från Norra Senegal över Mali, Burkina Faso, Niger och Tchad, hör till ett av de värsta utsatta områdena i världen när vi pratar om effekter av klimatförändringar. Här finns absolut inga marginaler. Ur hand i mun (om det nu finns något i handen).

Tanken med vår farm är att den ska kunna vara ett experimentfält där vi har möjligheter att testa alternativa metoder för jordbruk, alternativa grödor och alternativ jordförbättring. Kvaliteten på den mark vi har, är lika dålig och utarmad som övrig mark i området. Spannmålsodling i större skala som skulle kunna bli ett bidrag till den lokala matförsörjningen är inte tänkbar. Det skulle kräva möjligheter till bevattning även på spannmålsodlingarna. Det skulle behövas stora mängder konstgödsel. Det är inte rimligt och inte vad vi tycker är riktigt.

Vi behöver satsa på att utveckla och förbättra våra grönsaksodlingar och våra fruktodlingar, med komplettering av uppfödning. Detta vill vi göra med metoder som inte ytterligare utarmar jorden utan i stället tillför och bygger upp jorden långsiktigt. För att detta ska lyckas behöver vi stora mängder kompostjord, naturgödsel och biokol. Att få fram kompostjord tar ett år. Kodynga är nästan omöjligt att få tag på eftersom inte nötboskapen hålls i inhägnader utan rör sig fritt ute i markerna. Biokol går att få tag på lokalt och går också att tillverka av restprodukter från majsodlingarna. De som har svinuppfödning är medvetna om värdet av grisgödsel och tar bra betalt. För att få tag i sådan dynga måste vi dessutom köra flera kilometer enkel väg med vår traktor. För att vi ska kunna bli självförsörjande på naturgödsel behöver vi ha egna svin- och nötkreatursuppfödning.

Det är inget lätt arbete som vi har gett oss in på. Men det finns inga alternativ. Vi måste lyckas. Vår provins har en miljon invånare där merparten försöker leva på jordbruk. De har inget alternativ. De har ingen formell utbildning. 70% av den vuxna befolkningen kan inte läsa eller skriva. Vårt uppdrag är att visa på att förändring till det bättre är möjlig, men att det kräver arbete och att alla vågar nytänkande. Både från människorna själva och vi som ska genomföra och de som ger de ekonomiska förutsättningarna. Det är en utmaning. Men vad vore livet utan utmaningar. Som det sas i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta: om man inte vågar är man bara en liten lort.

Lennart

Nakamtenga, Burkina Faso