Delta med din kompetens

Yennenga Progress viktigaste uppdrag är att matcha våra Yennenga Networkers idéer och verksamheter med rätt kompetens och nätverk. I mötet med någon inom samma bransch, med samma passion, skapas relationer och ett internationellt nätverk att bolla med, kontakter med företag som har rätt utrustning, och möjlighet att hitta investerare som förstår idén och dessutom kan ge den extra skjuts framåt! Genom matchning blir idéer och verksamheter mer än vi någonsin kunnat drömma om. Framgång handlar om möten, och vad vi tillsammans skapar i dessa möten. Signa upp med din kompetens och bli en del av en spännande utveckling!

Gå med Stäng

Stötta med pengar

Pengar är viktigt! Swisha ditt bidrag till 1239002437 eller sätt in på 90-konto 900243-7. På de olika projektsidorna kan du donera direkt utifrån de olika verksamheternas specifika behov av finansiering. Gåvor direkt till Yennenga Progress verksamhet i stort är också väldigt betydelsefullt, och fördelas då efter vad som ligger i pip-line eller har behov av extra kärlek just nu. Yennenga Progress innehar 90-konto vilket betyder att vi som organisation uppfyller högt ställda krav
och genomgår årliga kontroller utförda av Svensk Insamlingskontroll. Att vi har ett 90-konto är en bekräftelse på att insamlingen sköts på ett etiskt och ansvarsfullt sätt och att pengarna går till ändamålet (minst 75 % av de totala intäkterna) utan oskäliga kostnader (högst 25 % av de totala intäkterna).  

Donera Stäng

Den Goda Byn

Positivt samhällsbyggande genom att utveckla och samordna olika verksamheter i lokalsamhället.

KOMPETENSER: 0 FINANSIERING: 1 % GÅ MED GE PENGAR

Årsmöte den 21 maj 2019, kl 17

30 april, 2019

TID: Tisdagen den 21e maj 2018

PLATS: Sveavägen 20, Stockholm

Hallvarsson och Halvarsson

KVÄLLENS PROGRAM

17.00 Årsmötesformalia

17.30 Årsberättelse och verksamhetspresentation

18.00 Mingel och tilltugg

18.30 Yennengafiering av FNs Globala mål

I år det är det 10 år sedan Yennenga Progress registrerades som organisation i Sverige. Mycket har hänt sedan dess! Vi smygfirar vid årsmötet genom att presentera ny profil och hemsida som skapats av The New Division (som också gjort visualiseringen av FNs Global mål som vi alla känner igen så väl!) i samarbete med Code and Conspire.

Vi har fantastiskt mycket att fira av allt vi uppnått under dessa år för att skapa ett hållbart välfärdssamhälle i mikroformat.

För att tydliggöra arbetet presenterar vi under kvällen utifrån de 17 Globala målen och dess delmål. Vi lägger till tre parametrar till per delmål, nämligen:

  • Hur ser Yennengas modell ut för att nå målet
  • Hur långt har Yennenga kommit i förverkligandet
  • Vad behövs av resurser, lösningar och kompetens för att uppnå målet

Kom och fira med oss – och bli del av arbetet att få alla bitarna i välfärdspusslet på plats!

Osa 16 maj till stina@yennengaprogress.se

Dr Denis Mukweges vision byggs i en liten by i Burkina Faso

6 oktober, 2018

Nu står det äntligen klart: Dr Denis Mukwege får Nobels fredspris

De första åren han var nominerad var vi förberedda till tänderna! Nu rann tårarna av glädje och dagen har varit fylld av glada samtal! Dr Mukwege har fått många pris genom åren. Hoten mot honom på hemmaplan har vuxit, men nu tror vi och hoppas att Nobles Fredspris både ska ge honom större säkerhet, stabilare arbetsförhållanden och att han får det stöd hans arbete förtjänar både nationellt och internationellt. Världen behöver sådana som Dr Mukwege.

2006 träffade jag Dr Mukwege första gången. Jag arbetade då för en svensk organisation och var ansvarig för hans besök i Sverige (PMU). Det var då som vi grundade Yennenga Progress som organisation och han har sedan dess varit del av uppbyggnaden av organisationen, som rådgivare och mentor.

Hälsodelen av konceptet bygger på Panzimodellen som Dr Muwkege tillsammans med sitt team utvecklat vid Panzisjukhuset i Bukavu i Östra Kongo (DRC). Den utgår ifrån att det är många delar och funktioner i ett samhälle som måste fungera för att människor ska kunna leva och utvecklas. Hälsokliniken som är under uppbyggnad i Nakamtenga, heter just Dr Denis Mukwege center och är tänkt att inkludera både medicinsk vård, psykologisk vård, informationsarbete och förebyggande hälsoarbete, juridiskt stöd samt länkas till resten av modellen av socio-ekonomisk empowerment.

Dr Mukweges vision om att sprida konceptet över Afrika och världen, är på gång! Och även länder som Sverige som kommit långt i välfärdsbygget har mycket att lära av hans arbetssätt!

Om Den Goda Byn

Konceptet ”Den goda byn”, som vi som organisation utvecklat är en modell för ett välfärdssamhälle i mikroformat i länder som ännu inte har en skattefinansierad välfärd. Vi utgår från byn Nakamtenga, i Burkina Faso som är ett världens fattigaste länder och har kommit en bra bit på väg. Vi arbetar inom alla delarna av utbildning, hälsa och infrastruktur (inkl organisering, demokrati och statsbudget) och har uppnått en lokalfinansiering av driften av byns välfärd på 32 % (2017). Nu har vi en femårsplan där vi ska ha nått ”tillräckligt bra” mänskliga rättigheter enligt FNs agenda 2030 om fem år inklusive lokal struktur för 100% drift av den lokala välfärden.

 

Matleveransen på plats!

7 augusti, 2018

Sedan i höstas har vi tampats med det faktum att förra årets odlingssäsong slog totalt fel. Under våren och sommaren har därför situationen för befolkningen i Nakamtenga blivit värre och värre. Via messenger har jag fått bilder på familjerna som äter löv för att fylla sina magar för att kunna somna på kvällarna.

Vi har påbörjat en rad insatser för att förebygga att sådana här katastrofer inträffar igen. Vi måste bygga system för matsäkerhet som håller över tid. Detta tar dock tid och människor måste äta NU! Tack vare insatser från privatpersoner i vårt nätverk, kunde vi äntligen förra veckan skicka över 100 000 sek som gör att alla familjer i byn fick 3 säckar säd var, som räcker behjälpligt för att överleva fram till skörden. Vi ber högre makter att den skörden ska vara bra.

Vi hoppas trots oroväckande nyheter:

FR: Bonjour Stina, Bonjour Lennart. Ici à Nakamtenga tout va bien. Seulement la situation de la pluie cette année est encore plus menaçante. Il pleut trop et on enregistre des cas d’inondations un peut partout dans la ville de ville de Ouaga. Ici a Nakamtenga les vents sont violents et on enregistre des pertes de maisons dans les villages environnent et des grands arbres a Nakamtenga.

SV: Hej Stina, Hej Lennart. Här i Nakamtenga är allt bra. Förutom att situationen med regnet i år är ännu mer hotande. Det regnar för mycket och det finns fall av översvämningar överallt i staden Ouaga. Här i Nakamtenga är vindarna våldsamma och flera familjer i byn och i byarna omkring oss, har förlorat sina hus, och våra stora träd.

Vi tar en dag i taget, och just nu firar vi att det finns mat på plats! Tusen stjärnor i himmelen för ert stöd! <3

För här och nu – och för framtiden

20 mars, 2018

För två veckor sedan landade familjen och jag igen på svensk mark efter dryga fem månader i Nakamtenga, Burkina Faso. Att få arbeta i verksamheterna under en längre tid är sagolikt!

Varje vecka har vi veckomöten i verksamheterna. Och när det är under en längre period så här, så hinner vi bortom de akuta frågorna och kan komma vidare med strategi, drömmar och planerna framåt. Underbart.

Men gång på gång slår det en: för att kunna utveckla, skapa och vara strategisk, krävs det att vi har grundläggande mänskliga rättigheter täckta: grundläggande utbildning, tillgång till hälsovård när vi blir sjuka och det mest basala vad gäller infrastruktur av mat på bordet, rent vatten och ett säkert hem.

Även om vi kommit långt vad gäller just detta i Nakamtenga, Den goda byn, har vi en bit kvar innan vi kan hantera katastrofer av detta slag. När skörden slår fel, för bönder som till största del lever på självhushållning, ligger vi här sömnlösa. I Burkina finns en enda odlingssäsong för spannmål. Skörden är i oktober och maten måste alltså räcka till nästa skörd. Redan vid jul hade familjerna tomt i sina förråd och började köpa in mat.

Vi har suttit lutade över bordet, och lagt planer för hur detta inte ska kunna få hända igen. Hur vi kan utveckla jordbruket, skaffa klimatanpassade grödor, installera droppbevattning, konstant se till att ha en sädesbank att ta till år som detta. Men detta kommer vi att kunna luta oss mot om ett par år eller så. Människorna i byn står utan mat NU. Då är det svårt att ta sig tid att vara strategisk.

Under våra fem månader i byn hade min yngste son en barnflicka, Noëlie. När hon skulle få sin första lön, frågade hon om vi kunde spara den åt henne. Hon bor med sin storfamilj, dvs sina föräldrar, mor och farföräldrar, syskon och syskonbarn. Att ta hem lönen skulle innebära att de direkt skulle ta slut för vardagliga behov. Nu undrade hon om vi kunde ha kvar den och om hon kunde hämta ut den längre fram. Hon vill utbilda sig, investera för framtiden och då måste hon spara pengar. Hon läser nu in grundskolan på kvällskurs och drömmer om att bli läkare.

I fredags fick jag ett meddelande från Lennart i byn, att Noëlie kommit och hämtat ut hela sin lön. Varför? Därför att familjen inte har någon mat alls kvar. De måste köpa in majs och hirs innan priserna stiger ytterligare.

Det gör så ont i hjärtat att människor aldrig får möjlighet att kunna bygga upp något långsiktigt. Livet är skört på landsbygden i Burkina Faso. Det är helt enkelt livsfarligt att vara fattig!

Familjerna i byn har redan börjat plocka löv från ett speciellt träd som går att använda för att göra sås på, och som man äter då det inte finns något annat att äta.

Precis som Noëlies familj skulle vi nu behöva bunkra innan priserna skenar. Vi skulle behöva bunkra både utsäde inför nästa säsong och inte minst mat, så att familjerna vet att det finns på bordet till nästa skörd.

Vi vädjar nu till alla som har möjlighet att göra det möjligt. För detaljer om logistik, distribution, långsiktig plan osv är det bara att höra av er! Denna text skulle bli för lång om jag lägger in det här! Vi behöver samla in ca 500 000 sek. En stor familj med 10 personer kan leva på mellan 400 – 800 kr i månaden. Det är ca 3 kr om dagen per person.

Katastrofpengar finns först när människor börjar dö! Vi vill göra något innan det gått så långt!

Svältkatastrof hotar

24 januari, 2018

Vi behöver omgående sätta upp sädesmagasin i Nakamtenga med omnejd! Vi måste köpa upp mat så att det finns tillgång även under slutet av säsongen innan nästa skörd. Priserna kommer efterhand bli högre och högre, vilket slår hårt mot bönderna som inte har något att ta av. Det behövs tre olika magasin: 1) för mat, 2) för utsäde för sådd när regnsäsongen börjar 3) för mat till boskapen.

Det råder stor brist på mat i det västafrikanska landet Burkina Faso. Landet är världens tredje fattigaste land och torka och dåliga skördar äventyrar tillgången på mat. Det krävs snabba insatser för att en svältkatastrof ska kunna undvikas. Regnperioden i Burkina Faso infaller mellan juni och oktober, men det gångna året gav inte mycket regn så skörden i oktober blev väldigt liten. Det som skördades då är redan slut, och vi är bara i januari.

På grund av bristen på mat så kommer priserna under våren att skjuta i höjden, vilket i sin tur leder till sjukdomar och hunger. Läget är akut och människor börjar bli desperata. Det behövs pengar för att kunna starta projekt, för att exempelvis samla in och köpa upp sädesbanker nu för att sedan kunna sälja till samma pris senare när matpriserna skjutit i höjden, vilket är en mer hållbar och långsiktig lösning. Vi behöver också kunna dela ut matpaket i byar med grundläggande kost som en mer akut lösning.

Jag arbetar för tillfället som praktikant hos den svenska ideella organisationen Yennenga Progress som aktivt medverkar till samhällsbyggande genom att utveckla konceptet Den goda byn i Nakamtenga, Burkina Faso. Det som började med en förskola i byn Nakamtenga, i Burkina Faso, har sedan 2001 utvecklats till ett helt samhälle under tillväxt. Med fokus på utbildning, hälsa och infrastruktur utifrån lokala initiativ bidrar Yennenga Progress globala nätverk med kompetens och resurser för fortsatt tillväxt.

För att motarbeta det katastrofala läge som nu drabbar människorna i byarna i och runt Nakamtenga behöver vi Din hjälp. Om du vill vara med och bidra till att förhindra svält så swisha eller sätt in ett bidrag till Yennenga Progress så att vi som är på plats kan göra något för att stärka matsäkerheten och tillgången till mat så att människor här inte behöver oroa sig och gå hungriga. Tack för ditt bidrag!

Laura Lindholm, Nakamtenga 22 jan 2018

Yennenga Progress

Organisationsnummer: 802445–9987

Tack för ditt stöd. Märk din inbetalning med ”Katastrof 2018”

Bankgiro (90 konto): 900243–7

Swish konto: 123 900 24 37

Hur ska Yennenga Progress mäta resultat och effekter på bästa sätt?

21 januari, 2018

Ett bymöte har hållits i byn Nakamtenga med de olika kvarterens familjeöverhuvuden kring en enkätundersökning som ska genomföras för att mäta resultat och effekter av Yennenga Progress arbete i byn. Tanken är att enkäten ska genomföras årligen för att kunna mäta resultat av vårt arbete, men också kunna genomföra studier om samband och effekt. Yennenga har över tid funderat över hur resultat och effekter i Nakamtenga ska mätas. Det kvantitativa, det vill säga att räkna huvuden eller byggda latriner, säger ganska lite om vad som egentligen hänt med levnadsstandarden och hur människors liv förändrats över tid. Vi kan säga utifrån vår upplevelse vad som sker i byn och hur den är ”annorlunda” ifrån andra byar men problematiken att hitta ett sätt att mäta det, kvarstår. Yennenga sprang på en organisation i Sydafrika som skapat ett verktyg för att mäta resultat och effekter som inspirerade till det vi nu skapat.

Yennenga arbetar utifrån grundläggande mänskliga rättigheter kopplat till utbildning, hälsa och infrastruktur, ett verktyg är då nödvändigt för att mäta detta och hur arbetet påverkar byn långsiktigt. Var skulle vi då börja? Tillsammans med Yennengas lokala förskollärargrupp som var med och startade vår allra första verksamhet 2001 satte sig vi oss ner och tog fram en base line samt enkätfrågor till undersökningen utifrån våra arbetsområden. Hur kommer vi ihåg situationen ifrån 2001? Denna fråga utgick vi ifrån för att ha något att jämföra med till vad vi uppnått i nuläget. Frågeställningar formades kring hälsa, utbildning och infrastruktur. De flesta frågor innehåller tre svarsalternativ för att lättare kunna sammanställa svarstatistiken utan långa kommentarer, det finns dock ett fält för kortare kommentarer. Frågorna är formade på det vis att det ska vara så neutrala och icke ledande som möjligt men samtidigt väcka mer tankar kring den specifika frågan, till exempel ”Vad gör du med ditt avfall?” Där första alternativet är att ”Vi bränner det hemma”, andra alternativet är ”Vi bränner det hemma men minst 50 meter från huset” och det tredje svarsalternativen är att kommunen (eller annan aktör) samlar upp det och källsorterar det. Det ska väcka process kring hur den egna familjen redan idag kan göra något för att förbättra sin levnadsstandard. Frågorna ställs till gifta par så att båda hör frågan och får ge sin synvinkel, vilket då även sätter igång en samtalsprocess och en dialog i familjerna om viktiga hushålls och familjefrågor. Redan första dagen som enkäten prövades visade på resultat, då paren kom tillbaka och hade tagit tag i punkter vi diskuterat i enkäten.

Undersökningen prövades nu i vintras och ett exempel på att en dialog samt tankeprocess startas är att en av familjerna fick frågor om hur de behåller positiva traditioner som är lätta att förlora med den yngre generationen. I mannens familj är de och har varit krukmakare och för att upprätthålla traditionen så försöker de få de äldre i familjen att visa hantverket för de yngre, samt hur de gör. När Yennenga Progress Generalsekreterare Stina hörde att de var krukmakare visade hon en modell på alternativ på värmeljus; återanvändningsbara lerkulor med veke som bara kräver vanlig matolja för att brinna. Dagen efter kommer mannen med ett glatt leende bärandes på en låda med sådana lerkulor i men hade också skapat lerstatyetter, människor i olika traditionella uppdrag som exempelvis odling, offra till förfäderna, student med bok, etc, alla statyetter med en målad traditionell hatt. De finns nu till försäljning i Yennenga Progress butik i Nakamtenga. Hustrun kom med små lerpärlor som hon trätt till halsband. Kontentan av denna berättelse är att enkäten, väckte en fråga, som fick Isaka, som han heter, att återuppta ett hantverk han sedan länge lagt åt sidan. Dessutom hade hustrun Eugenie suttit ned tillsammans med honom och pysslat, vilket blev en ytterliare positiv effekt i målet att skapa dialog och positiva relationer.

Utöver att mäta resultat, fick undersökningen därmed en ytterligare viktig funktion, att den startar en process i den enskilda familjen. Sannolikheten att frågorna diskuteras vidare inom familjen är övervägande.

I och med enkäten får Yennenga statistik över hur läget är vad grundläggande mänskliga rättigheter. Exempelvis kan procentuella andelen av familjerna i byn som har latrin, analyseras gentemot andra resultat, exempelvis förskolans sjukdomsstatistik. Om 30% av byns invånare har latriner, hur påverkar det hur många av barnen som får diarréer och missar skolan? Hur påverkas förekomsten av diarresjukdomar om vi uppnår en tillgänglighet av latriner på 60%? Och så vidare. Det som mäts och dess resultat kan ge en djupare svar kring hur verksamheter och frågor är kopplade till varandra, som annars kanske inte skulle upptäckts.

Att frågorna stämmer med kontexten i byn är av största vikt. En fråga kring säkerhet ställdes angående hur trygg familjen känner sig för att gå ute i byn på kvällen samt om de är oroliga för överfall. Ingen var orolig för att bli överfallen eller slagen ute i byn utan det som de är oroliga för är olyckor i trafiken samt att barnen ska bli kidnappade och sålda som arbetskraft. Därför fick frågan skrivas om för att anpassas till de frågor de själva lyfte vad gällde trygghet.

Det som sammanfattningsvis kan sägas är att det finns fyra viktiga aspekter vi vill uppnå genom enkätundersökningen.

  • Att modellen ska användas både för att göra en base-line, samt att på familjenivå ge underlag för familjerna att kunna mäta och arbeta för att höja sin egen levnadsstandard. Samt att människor de facto känner sig sedda och hörda.
  • Modellen ska kunna användas för att mäta våra resultat över tid, vad våra satsningar har för effekt så att Yennenga får ett bra underlag för att sammanställa och analysera svaren gentemot varandra.
  • Modellen ska kunna användas av enskilda familjer, av bykommitéer, av organisationer, samt även företag som vill engagera sig i sina anställdas sociala situation. Resultaten ger underlag för att fatta beslut om prioriteringar framåt baserat på var störst behov föreligger.
  • Modellen ger också underlag om barnadödlighet, mödradödlighet och annat som ingår i nationell statistik och blir således ett komplement och skapar ”jämförelsesiffror”

För att återgå till bymötet som nämndes i början av inlägget; Mötet är ett bra exempel på den nära och öppna dialog som sker i byn, där Yennenga Progress är måna om att vara byns ”verktyg” till Den goda byn – ett välfärdssamhälle i mikroformat som säkerställer grundläggande mänskliga rättigheter och skapar låmngsiktiga förutsättningar för en hållbar framtid. Samt att visa på att förändring ska nås till alla, inte endast den innersta cirkeln i byn. På mötet förklarades att Yennenga vill genomföra enkäten i byn men med deras välsignelse. Viktigt att nämna var att inga specifika svar och personer kommer att pekas ut eller visas i statistiken samt att det är valfritt att svara på frågorna. Frågan som uppkom var hur detta ska genomföras. En av Yennengas anställda i byn som pratar både franska och det lokala språket moré, ska fysiskt gå runt i byn till alla familjer och ställa frågorna till mannen och hustrun (/hustrurna om det är flera fruar). Frågan som då kom upp var, vad händer om endast kvinnan är där och inte mannen? Vi försäkrade att det är viktigt att båda är med då vissa frågor kanske är lättare för hustrun att svara på och viseversa samt att det ska skapa en dialog i familjen. Att enbart en person skulle uppsöka familjerna tyckte många på mötet, lät ineffektivt och föreslog då att en från varje kvarter som också är fransktalande samt läs och skrivkunnig ska ställa frågorna till familjerna. Problemet som identifierades med den planen var att de inte kunde säkerställa att denna person som väljs ut verkligen förstår frågorna på rätt sätt. Slutligen kom de fram till den briljanta idén att låta förskollärarna som varit med och utformat frågorna och som förstår poängen med dem, på lördagar går ut i kvarteren och genomför undersökningen.

Så nu har vi byns godkännande att genomföra enkäten och arbetet kan starta!

/Laura Lindholm, i Nakamtenga 21 jan 2018

 

 

Med våra basbehov tillgodosedda har vi tid att klura på ”finliret”, och ha ”råd” att experimentera.

29 juli, 2017

Här i Sverige innebär juli färre mail i inboxen och mer tid att påta i trädgården, ligga i hängmattan och umgås med nära och kära!

I Nakamtenga – Den goda byn – innebär sommaren att centrets olika verksamheter inte har lika många aktiviteter men inte att arbetsbördan trappar ner. Kanske snarare tvärt om! De flesta lever på självhushållande jordbruk och sommaren, som också är landets enda regnsäsong är den tid då allt ska odlas och lagras för årets konsumtion.

Så när jag fröjdas av att plocka mina vinbär till frukostfilen och min rucola till dagens sallad och ser rödbetorna växa, vet jag att det är en fantastisk ynnest och jag njuter av att få fröjdas livets under och skönhet.

Jag har tid och möjlighet att lära mig om trädgårdsskötsel, lära av mina misstag och vara stolt över skörden för att jag har mina basbehov tillgodosedda.

Det är det hela konceptet med Den goda byn är till för: att säkerställa basbehoven så att vi alla sedan har tid att klura på ”finliret”, vidareutveckla, ha ”råd” att experimentera.

För att öka våra möjligheter till långsiktig planering och trygghet i våra verksamheter är regelbundna/månatliga insättningar av stor betydelse. Om vi visste att vi hade alla kostnaderna för skolan täckta och lönerna för ledarna i de olika verksamheterna garanterade, så skulle vi som team kunna lägga större fokus på nästa steg i vidareutvecklingen.

Det bästa vi kunnat komma hittills för att lösa detta är att hitta personer som vill bli skolfaddrar och personer som vill sponsra en lön, dvs bidra månatligt med vad lönekostnaden är.

Konkret betyder detta:

–       Skolfadder: vi beräknar att kostnaden per barn är ca 250 SEK/månaden, inklusive material och skolmat.

–       Sponsra en lön: Personalen är det viktigaste vi har för att kunna fortsätta att utveckla verksamhet och metoder anpassade för de förutsättningar som finns just här. Du eller ditt företag har möjlighet att sponsra en specifik persons lön. Hör av dig så matchar vi rätt person!  Beroende på yrkesgrupp 800-4000 SEK/månaden.

–       Stipendiefond: För att långsiktigt säkerställa att vår personal har rätt kompetens, behövs en fond för att kunna finansiera externa utbildningar. Även för framtidsplaneringen av tillsättningen av personal uppmuntrar vi ungdomarna i byn att studera vidare inom de yrkesområden våra verksamheter behöver personal, tex sjukvård och pedagogik.

Vi har idag 77 skolfaddrar och 10 som sponsrar en lön (9 företag och en privatperson) Vi behöver 250 skolfaddrar och 46 som sponsrar en lön.

En bra referens om ni vill prata med någon som ”gjort det” är vd Ellinor.Lindmark@sw.se på SW! Dels erbjuder de sina anställda att bli skolfaddrar direkt från lönekontoret, (de har 38 faddrar) så att de anställda slipper ordna med det själva, dels har de sponsrat förskolföreståndaren Eugenie med hennes lön sedan hon startade sin verksamhet!

Detta är ett roligt sätt att komma nära verksamheten och skapa tydliga kopplingar som både medarbetare och kunder kan engagera sig i, och det betyder oändligt mycket för alla oss i Yennenga Progress!

Visst vill du vara med? Maila mig! Stina@yennengaprogress.se

Pers avslutningsinlägg – Nakamtenga, Burkina Faso, 3 maj

3 maj, 2017

Det är inte mycket mer att skriva mer än att jag känner vemod. Jag har åstadkommit det mesta jag hade hoppats på utom att lära mig franska. Tragiskt. Men jag måste ge mig chansen till förkovran i framtiden. Medborgarskolan, Je Arrive.

Inatt var det åskregn igen. Långt och intensivt. Massor med intensiv blåst före och så mycket blixtar att det inte gjorde något att strömmen gick stup i kvarten. Jag såg ändå. Men sov så mycket gjorde jag inte. Vi får se hur det blir med de planerade jobbförberedelserna på flyget i natt.

Så, tack Stina Berge för att du intresserade mig för detta. Tack Yennenga Progress för att ni finns. Tack Lennart för gott, mycket gott värdskap och alla intressanta och viktiga diskussioner och delade kunskaper om livet i Afrika i allmänhet, Brukina Faso i synnerhet och för insikter i hur biståndssamfundet fungerar. Stort tack också till alla fantastiska människor jag mött här i Burkina Faso. Med Nakamtenga som modell har ni visat att ett mindre ojämställt Burkina Faso med ökat välstånd och ökade kunskaper är möjligt. Den ljusnande framtiden är er trots alla era enorma utmaningar med klimatförändringar, befolkningsexplosion, avskogning och vattenbrist. Men med den ekonomiska tillväxt ni har, och med den kraft ni uppenbarligen har, har ni alla möjligheter att Schaffen Dass!

1

Man på jobbet. Ta hand om barnet.
Eller som jag skulle sagt,
Halva ungen är min, mamman måste gå till jobbet!

Dag 34 – Nakamtenga, Burkina Faso, 30 april

30 april, 2017

På förekommen anledning handlade middagssamtalet igår om att skiljas är att dö en smula. Lennart berättade, med anledning av vår egen olust inför att lämna alla varma människor vi gillar här, att även byborna känner av att det sliter också på dem att det kommer hit människor som de fäster sig vid och som seden försvinner ur deras liv. Och detta händer flera gånger på ett år.

1
En av de jag kommer att sakna mycket är Raoul.

Bibiane har återkommit om att hon vill att vi kommer hem till dom så att hon får bjuda på tôt. Sedan de fick solcellerna så har hon dessutom velat visa upp att de inte fungerar särskilt väl. Det lyser i tio minuter på kvällen innan det slocknar. Och nu har det kommit på felet, sa hon. För er som inte var med på homepartyt inför min resa bör berättas att tôt är basfödan här. Det är helt enkelt en gröt gjord på hirs, sorghum eller majsmjöl. Till den har man en sås av någon sort. Bibiane hade kokat en som bestod av olja, tomat och fisk. För min skull hade hon utelämnat den annars obligatoriska löken. Det är ju helt fascinerande att få vara med om matlagning på det sättet. Eftersom de har slut på gas och inte råd att köpa mer så lagade kommer energin från majsblast. Inte mycket brännvärde i det och den alternativa användning jag sett hittills har varit som bukfylla för åsnor. Men som sådan ser det tufft ut till och med för dom. De stora träslevarna som jag sett till salu överallt kom nu till användning. Istället för en kantig IKEA gryta som Sylvie tvingades använda i köket hemma i Lidingö har man här grytor med rund botten. Dels står det stabilt mellan stenarna i eldstaden dels är det mycket bättre att röra i på det kraftfulla sätt man rör för att få tôten mjuk och jämn. När det väl är klart så är tôten så fast att man kan ta den med fingrarna och köra en liten kladdig boll i handen. Om man är van vill säga och har ”sméhänder”. Jag brände mig ju när jag skulle försöka göra efter Bibiane. Som inför ett barn var hon till en början tvungen att lägga upp små bollar till mig som fick svalna av lite innan jag kunde ta dem och doppa dom i såsen. Det smakar inget av majstôt men såsen var god och salt. Tillsammans känns det som bra mat. Också äter man med högerhand och inte den närmaste om det råkar vara vänster. Det väcker mycket munter uppmärksamhet.

1

Som sagt solcellen ger inte ström till lamporna mer än tio minuter. Nu visste de att eftersom själva cellen är trasig så är det förklaringen och de måste få en ny. Men effekten på cellen sjunker inte nämnvärt för att en grannunge kastat en sten på solcellen så att det gått ett litet hål på glaset som dessutom krackelerat. Grr. Jag var tvungen att vara crescendopedagog för att det verkligen skulle gå fram. Ja, det är dåligt att glaset är spräckt. Ja anläggningen ska ge ström till alla lampor hela natten, så det är fel. Nej, felet kommer inte av att det spräckta glaset på solcellen. Och skulle det ändå vara så är det grannarnas barn som får köpa en ny solcellspanel. Mina vänner och jag är inte gjorda av pengar.

1

Nu kommer elektrikern denna vecka och ska göra det sista och de måste ju då också ta ansvar för sin installation så att varorna levererar de tjänster vi beställt och de lovat. Lennart har lovat att se till detta.
Efter tôt-frukosten så skulle någon åka buss tillbaka till Ouagadougou. Jag följde med för jag vill se hur lokaltrafiken fungerar. En jutesäck med obestämbart innehåll ställdes vid vägen och vi satte oss i skuggan under ett träd och väntade. De skulle kunna ta allt mellan fem minuter och en dryg halvtimme. Bibiane skapade sig en sittlapp av några löv. Jag fick väntstenen. När bussen kom var det en intressant blandning av varu-, boskapstransport och kollektivtrafik. Många tiotal kanske över hundra fjäderfä hängde runt bussen – levande. De ville ha betalt när jag fotograferade bussen men det skrattade jag bara bort. Men jag tolkade deras ovilja mot att jag fotograferade som att de trots allt inte är stolta över det sätt de behandlar djuren under transport.
1
På eftermiddagen var det dags för floor-ball turnering. Det var jämt. Varje match kunde bara pågå i åtta minuter Med sedvanliga förseningar insåg jag att 15 matcher i en enkelserie skulle bli många ändå. Det blir inte mer än två mål på en sådan match och eftersom vi inte har sarg blir det massor med spelavbrott. Så det blir inte så många målchanser.
2
Ett av Ouaga-lagen, Belle Ville, har spelare med hög adrenalinnivå. En av spelarna, den kanske duktigaste av alla denna kväll, har också en typisk spansk fotbollsspelarattityd. Slår ut med armarna, inte var det jag? Tar för sig bollen och påstår att han har inslaget. Påstår att bollen var inne när han vet att jag, som dömde varje match, var skymd. Jag vet inte men jag får anstränga mig för att inte döma honom ännu hårdare på grund av att jag blir så arg på hans sätt.
Det laget, Belle Ville, och två av våra tre lag, landade på samma slutpoäng. Bella föreslog att vi skull låta det avgöras på målskillnad. Och då landade båda Nakamtengalagen på samma målskillnad, två mål bättre än Belle Ville. Jag är inte bättre människa eller mer neutral domare än att jag därmed dömde de två Nakamtenga lagen till att dela segern. Mission accomplished. Jag ville verkligen ha denna turnering för att visa Nakamtengas spelare att det lönat sig att träna och att de blivit så mycket bättre på dessa fem veckor. Imponerande. Verkligen imponerande hur snabbt de utvecklats.
Nu står segerpokalen, som Göran hade med sig, på bästa plats i restaurangen, synligt för alla som kommer dit och beställer mat.
Nu när jag snart ska åka hem rullar det stora vemodet in. Jag tänker på det nu. Nu är jag fäst vid alla, mer eller mindre, och det kanske i en mening är ganska egoistiskt att känna så. Jag har fått vara med om något livspåverkande och fått med mig exotiska erfarenheter som annars aldrig kommit inom räckhåll. De har haft ännu en vit gubbe här som gjort sig lycklig med bland annat deras engagemang som spelpjäs. Men de har mycket mer erfarenhet av hur sådant här fungerar än vad jag har så ansvaret delar jag med var och en av dem. Jag har också märkt att de äldre har förhållit sig något mer avvaktande de sista veckorna. Det kanske beror på denna erfarenhet, vad vet jag. Lite trösterik är iaf den tanken. Hoppas bara att jag inte bidragit till att utveckla cynism.

Dag 33 – Nakamtenga, Burkina Faso, 29 april

29 april, 2017

Nakamtenga är, med Yennenga Progress bidrag, en väldigt välorganiserad by. Den är ett föredöme i de flesta avseenden. Men det finns saker som verkar svårare att rå på än annat. För att nå ännu längre skulle kanske ett bättre och mer kreativt lokalt ledarskap behövas. Lennart och Sotissi gör ett bra som men om fler är ledare som leder och inte chefar över skulle mer värderingar kunna spridas.

1

 

Här är fyra som inte ger upp. BRA!

 

En flicka, 14 år, som ganska regelbundet varit med på innebandyn (eller floor-ball som det kallas utanför Sverige och Finland), har sett allt mer stukad ut för varje gång hon kommit och låtit sig övertalas om att vara med och spela. Hon är den bästa tjej som spelar med oss här i Nakamtenga. När hon väl kommer igång att spela är hon väldigt bra och tycker det är kul. Hon skrattar och tar för sig. Men jag har varit nyfiken på varför hon, till skillnad mot de andra flickorna och pojkarna i hennes ålder inte har rena kläder och framför allt varför hon ser så ledsen ut när hon kommer. Igår, när det hände igen så bad jag Raoul översätta.
Andrea Hallenberg som varit här i tio veckor och som åker hem på måndag, hon hennes kompis Bella som varit i två veckor kom på den briljanta idén att vi skulle bjuda ungdomarna i byn på en fika för att stärka banden och vänskapen mellan oss och dem innan vi åker hem. Det visade sig att samtidigt så hade Pauline bjudit in flickorna i byn att lära sig om mensturationsskydd och hur man använder dem. Det finns ett lager menskoppar här som är av gummi och det är bra om de säljs så snart som möjligt. Denna värme går hårt åt det mesta. Tidskrocken mellan fikat och informationsstunden blev en succé för många kom. Ungefär lika många av båda könen. Både från mensmötet och floor-ball-laget, köket och till och med Pauline och Adama från skolverksamheterna kom. I det sammanhanget märker inte jag att det finns en tydlig könsmaktsordning mellan flickor och pojkar. De sitter vid var sin ände av bordet men det är ju inte ovanligt i Sverige heller med människor i de åldrarna. Alla var i alla fall rörda och glada och spralliga. Härliga människor.
1
Vi fikar i Sverige för att bonda. Vi bondade med våra nya vänner här idag.
Vid floor-ball-träningen visade jag upp hur jag tänkt mig regler och spelplan för morgondagens floor-ball-turnering här i Nakamtenga. Vi hade talat om det tidigare. Göran från Ouagadougou och jag hade tidigare kommit överens om att de skulle komma med mixade lag och att vi därför ska ha regeln att lagen måste ha minst en spelare av vardera kön på plan samtidigt. För att visa det hade jag tagit med datorn. Men de var mer intresserade av den än av turneringsupplägget. Därför valde jag att gå tillbaka till rummet med datorn. Det gav mig också tillfälle att lämna över visselpipan och tränaruppdraget till Pierre. Det är tänkt att han ska ta vid när jag åkt hem. Jag drog benen efter mig och när jag kom tillbaka tio minuter senare så hade han redan hunnit in på en andra övning. Det flöt på bra även om han ännu inte ser att många stod still och väntade.
1
Varje gång jag talat med honom och Raoul om att de måste låta tjejerna få plats och de unga kidsen måste också få synas så krånglar de och de kommer med invändningar. Men de ger sig, inte för att de håller med utan för jag är överordnad. På träningen i går kom till slut fyra kvinnliga spelare. Och då hade jag liksom gått runt och tjatat på dem tidigare på dagen. Spelarna vill att vi ställer upp med tre lag. Då behövs sex tjejer. Jag var väldigt tydlig med att det är deras ansvar som ledare att mobilisera hela gruppen att få fram flera spelare. De skruvar besvärat på sig. Det tycker ju inte att det är en bra idé med mixade lag. Men det är en viktig träning för dessa grabbar att inse att de är beroende av tjejer. Jag har trott att det är dessa ledare för innebandyn och de andra spelarna i laget som stött bort tjejerna. Men det verkar vara mycket mer komplicerat än så, även om det säkert också är sant.
1
Inte helt vanligt och lätt att få både killar och tjejer på samma bild. Men de här är coola.
Det som jag lärde mig av den unga spelaren som sett så ledsen ut när hon kommit i sin smutsiga orangea T-shirt gör att adrenalinpumpen går igång. Hon är inackorderad hos släktingar här i närheten för att kunna gå i skola i Ziniaré. Som inackorderad flicka står hon lägst i rang i hemmet. Upp först på morgonen och i säng sist. Piga helt enkelt. Jag undrar om hur hon hinner med skolan men det fick jag ingen klarhet i. Men pojkarna där hemma har förbjudit henne att spela floor-ball. Om hon skulle låtit mig övertala henne en gång till att stanna så hade hon fått stryk ännu en gång. Jag vill ju gå hem och berätta för de där pojkarna om människors lika värde och allas ansvar för det gemensamma och individers rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Eller helt enkelt slå dom i huvudet med knytnäven.
Men vad som också bekymrar mig är att ledarna för floor-ball klubben här inte själva verkar se. Inte själva tar ett spontant avstånd. Inte själva kliver fram och säger ifrån. De är formella ledare. Men de chefar på ett konservativt vis. De skäller och gormar fast de sett mig i fem veckor få väldigt mycket gjort genom att uppmuntra och visa. Jag har pratat med dom om det och de har inte observerat skillnaden. Men ögonen vänds inåt när jag påpekar det. Så, de är inte utan reflektion.
1
En boll gick i halvor. Efter diskussionen kunde jag inte låta bli att provocera med en drag. Det funkade. Några äcklades, de flesta skrattade och någon passade på att klämma mig på brösten.
Jag skulle vilja se att någon av mina kloka vänner som jobbar med modern ledarutveckling kom hit och körde lite ledarträning med dem. De saknar verktyg att reflektera med och verktyg att använda som ledare för att åstadkomma resultat. Jag känner flera människor som har kompetens som skulle kunna göra stor skillnad i det lilla här i Nakamtenga. Bättre ledare här skulle ytterligare stärka möjligheterna för att göra Yennenga Progress framgångar i Nakamtenga än mer bestående.

Dag 32 – Nakamtenga, Burkina Faso, 28 april

28 april, 2017

Idag blir det nog bara bilder. Såhär ser solcellselen ut i praktiken och på dagen. Notera att svagströmskopplingarna inte är gjorda på ett sätt jag hade önskat. Men det funkar. Det är ett par krångel som jag vill försöka få till innan jag far hem. Det har snålats med en strömbrytare så den tänder utomhusbelysningen över skrivtavlan samtidigt som den tänder i rummet innanför. Jag vet inte varför det inte blev två men det måste ju ordnas. Ett annat hus har bara ström tio minuter säger de. De skyller på batteriet. Men som ni ser så kanske det snarare har att göra med någon av kopplingarna. Jag återkommer.

1
Solcellspanelställning.

 

1

Svetsaren Issa gör justeringar på plats.

1

Maria har det snyggaste huset redan innan. Eftersom hon inte har en massa djur inne på gården utan lever som tjänstemän så har de bara ett hus och därför räckte det med lampor till alla rum och en gårdsbelysning.

1

Närstudie på ett hantverk utan estetisk känsla.

1

Men en knapptryckning så är det LED-ljus i rummet.

1

Bästa tänkbara placering av utomhusbelysningen hos Paul.

1

Tyvärr tänds och släcks den med samma strömbrytare som i hans rum.

1

Solcell i vindskyddad läge framför dasset. Öppningen mellan husen går i öst-väst, mao ingen solskugga på hela dagen.

1 2

 

Dag 31 – Nakamtenga, Burkina Faso, 27 april

27 april, 2017

Människorna här är ärliga, rejäla och väldigt trevliga, varma och hjälpsamma. Många jobbar också väldigt hårt. Men eftersom det finns mer jobbare än jobb så är det nog inte alltid så lätt att helt enkelt jobba hårdare för att öka sitt privata välstånd.
Nu finns solcellerna på tre av fyra gårdar. De som fått är så nöjda och tackar varje gång jag möter dem. Jag önskar att alla ni som varit med och samlat ihop pengarna känner värmen och glädjen jag känner av att få ha bidragit med någon sorts lättnad som håller ett tag och som bär potential för fortsatt förbättring. Jag hoppas komma med bildbevis på hur det fungerar i kvällsljus också.
Paul och Lennart är de personer som ska ha cred för en fantastisk beslutsamhet och obyråkratisk inställning och ett väldigt driv. Jag får cred för er generositet. Det känns inte helt rättvist men jag blir glad av att få vara med dessa båda handlingskraftiga människor.
Igår introducerade jag innebandy på Burkina Fasos största skola. Det är en grund och gymnasieskola med totalt sjutusen elever! De fick innebandyklubbor av Göran på SIDA-ambassaden för tre veckor sedan och ville att jag skulle komma och träna dem en stund. Det är ju kul att bli efterfrågad och sedd så självklart åkte vi dit.
1 2
Planen de får spela på är en katastrof. Den består av asfaltsrutor med en centimeter djupa och fem centimeter breda sprickor. Dessutom var planen full med sten, skärp och glasskärvor. Jag bad om att de skulle sopa och de såg helt oförstående ut. Men när vi väl börjat öva enklaste pass och skott och samspel så inså de att det var en poäng att använda de sopar som togs fram. Jag gav soparna till några manliga gymnasielever som genast gav bort den till en närstående flicka. Jag lät det passera första gången men när det hände igen så rann sinnet på mig. Efter det tog jag sopen ur handen på kvinnorna och flickorna och gick till de manligaste och kaxigaste männen och grabbarna och satte den i deras hand och pekade på den skräpiga asfalten. Ett gäng försökte till och med skämta om att när jag visade hur det skulle gå till så tyckte det att jag såg ut som en kvinna. Gissa vilka som fick sopa sedan. Inte för att jag har något emot vid att bli liknad vid en kvinna, men visade vilken otroligt dålig attityd de hade. Det påminde lite om hur de adrenalinstinna grabbarna i det innebandylag jag tränade i Hässelby till en början utryckte sig kring tjejer och bögar. Vill ni reta upp mig vet ni nu vilken knapp ni ska trycka på.
1
Arg innebandytränare.
På vågen hem var vi hungriga och trots att vi hade bråttom hem till träningen av vårt eget Nakamtenga Floor-ball-lag så stannade vi och köpte med oss mat. Då lärde jag mig hur viktigt pantsystemet för flaskor är. Vi fick tillslut ta med oss en varsin flaska och vi betalde för panten, men fick ett stämplat papper som kan vid uppvisande av det och flaskorna så kan vi få tillbaka panten. Rejält av dem och ett möjligt bevis på att en tillräckligt hög pant fungerar. Här verkar den utgöra nästan halva priset.

Dag 30 – Nakamtenga, Burkina Faso, 26 april

26 april, 2017

Jag har hävdat att den allra viktigaste tekniska infrastrukturen i samhället är elnätet. Att det finns säker stabil el är en sådan självklarhet för oss att vi inte ens tar frågan på allvar.
Det är brist på elkraftsingenjörer i Sverige. Få vill hålla på med självklarheter. Men om fler reflekterade över hur otroligt beroende våra samhällen är av elström skulle det kanske vara mer populärt.
I Burkina Faso finns ”statlig” el. Den importeras i huvudsak. Sex miljoner kWh importeras och bara sjuhundratusen kWh produceras i landet. Den inhemska elen produceras med monopolimporterad olja, i huvudsak. 86 % från fossila bränslen och 14 % från vattenkraft, 2012. Mängden el som konsumerades är 1,2 miljarder kWh och i Sverige konsumerades 127 miljarder kWh 2014. Per capita blir det cirka 63 kWh för Burkina Faso och knappa 13 000 kWh för Sverige. Alla siffror från World Fact Book, https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/uv.html.
Elkonsumtionen ökar sannolikt med den goda ekonomiska tillväxten och med befolkningsutvecklingen (ca 4,2 % ekonomisk tillväxt och 3 % befolkningstillväxt förra året).
Men driftsäkerheten utvecklas inte. Strömmen går (som vi ju märkligt nog säger på svenska) flera gånger om dagen. Den är borta från några minuter till någon timma. Igår stod stora delar av den här delen av landet stilla. Strömavbrottet började vid sextiden på morgonen och kom tillbaka 21 timmar senare. En lastbil som var ännu högre lastad än de som är vanligt våldsamt överlastade, rev ner en luftledning. Det verkar inte finnas någon redundans. Uppenbarligen ingen möjlighet att snabb koppla om strömmen att gå en annan väg till kunderna. Utan bara stopp. De som har verksamheter som är beroende av el kan därför inte tjäna pengar.
Lennart har fått ett 25 kWh reservaggregat av sin bror som haft en gård i Roslagen. Vi räknade igår på om det inte vore bättre att istället bygga en solcellsanläggning på det sjukhus som planeras byggas här i Nakamtenga i Yennenga Progress regi. Men det finns tyvärr inte någon ekonomisk rationalitet i det. Man kan köpa många ton diesel för mellanskillnaden i installationskostnad. Men att det behövs tas eget ansvar för reservkraft är alldeles uppenbart. Statens elleverans är alldeles för stokastisk för att man ska kunna lova leveranstider i det man producerar eller för att man ska våga ge sig på operationer och annan sjukvård som är elkraftsberoende.

För Yennenga Progress återstår det nu bara att få transporten av reservkraftsageraget finansierad. Det lär röra sig om ca 50 000 SEK.

Dag 29 – Nakamtenga, Burkina Faso, 25 april

25 april, 2017

Kanske det är lite ironiskt, men igår när vi inte bara informerade om solcellselprojektet till alla fyra familjer som kommer att få utan också instruerat hur de ska gräva kabeldiken så kom det regn och var molnigt.
Så nu håller solcellsprojektet på att bli verkställt. Det kan hända att vi inte hinner får färdigt mer än en anläggning innan jag åker. Det beror ju helt på hur mycket tid elektrikerna har att avsätta för detta. De jobbade ett 10-12 timmars skift igår med att få färdigt syateljén och på börja arbetet med installation av en ny större vattencistern och förbereda för elektrifieringen av bensinstationen. Men med deras effektivitet och trevlighet så kommer det nog att gå som en dans. elektrikerchefen är med i Yennenga Progress och han är entusiastisk inför idén och förstår att jag vill kunna visa er att det skett. Som jag lovat. Ett annat troligt hinder är att det inte kommar finnas el tillräckligt ofta för att vi ska kunna svetsa färdigt ställningarna. Snacka om ironiskt.

Tyvärr så kommer jag att få problem att dokumentera om jag inte får låna någon kamera. För nu är både telefonen och kameran trasiga.
Jag skrev om den otäcka moppeolyckan tidigare. Den skadade är hemma nu igen. Blåslagen och svullen i huvudet men verkar i övrigt bara vara nedstämd och lider kanske av en hjärnskakning. Men såhär långt verkar det inte gått så illa som vi först trodde. Hon har skiktröntgats men inte fått träffa någon läkare som kan förstå sig på bilderna och berätta vad de betyder.
1
Två solcellspanelhållare in the making.
2
LED-lysrör och kablar med lägsta motstånd.
Ställningarna för solpanelerna är snart färdigsvetsade, prylarna till solcellsanläggningarna (minus batterier vilka jag ännu inte sett) inköpta. Så snart så inväntar vi bara lite sol ;-). Nej, det är faktiskt ett fantastiskt väder nu på morgonen efter när jag skriver det här. Friskt, dvs inte dammigt i luften. Blå himmel och svag bris.

En försenad påskhälsning från Andrea i Nakamtenga!

24 april, 2017

Snart är tiden ute och det är dags att åka hem, för den här gången. Jag hade en vecka från det att Erica åkte hem tills det att min kompis Bella kom ner. Den veckan tillbringade jag åtskilliga timmar framför datorn, med paus för mat, bad och ibland lite innebandy. Dessutom kom det förbi folk lite titt som tätt för att försäkra sig om att jag hade det bra och var glad, mycket uppskattat.

Påsken har firats även här, med äggmålning och flertalet dop, av både barn och vuxna!

4 3 2 1

När det kommer till min uppsats så är det en enorm förmån att ha så mycket bra material insamlat men det kräver också en hel del arbete. Jag har framför allt försökt att kategorisera och hitta mönster i materialet för att kunna presentera det på bästa sätt. Den empiriska indelningen blir någon slags före och efter pappagruppsutbildningen. Före-materialet är i princip färdigt och behandlar bl.a den tydliga rollfördelningen mellan kvinnor och män, barn som knappt känner sina fäder och ledaren som den allvetande experten. Beskrivningen av livet efter utbildningen har jag precis påbörjat och ska försöka hinna med att göra så mycket som möjligt på innan jag åker hem 1 maj. Innan dess planerar jag och Bella en tur till naturreservatet Nazinga för att förhoppningsvis få se elefanter och sedan jazzfestival i Ouaga. Dessutom ska jag förbereda mig på att säga hej då till den här platsen och de fantastiska människorna som finns här, hur det nu ska gå till.

 

 

 

 

Dag 28 – Nakamtenga, Burkina Faso, 24 april

Naba Per. Inspirerad av alla vackra kläder på bychefsinstallationen for jag med till Ouagadougou för att se om jag kunde få tag på en sådan vacker dräkt till mig.
Sotissi, som är chefsadministratören här, behövde åka in till försäkringskassan igen och göra inbetalningar och försöka få ut sjukersättningar och föräldrapengar till anställda. Det tar en förmiddag och blir ändå inte gjort pga av administrativa hinder. Jag lovar att ordna ett studiebesök på Försäkringskassan när han kommer till Sverige nästa månad. Jag får rådet att inte göra det eftersom risken är att Sotissi frustreras av det. Men har tyckte det var en bra idé. Jag tänker att kunskap är alltid bra. (Är det någon som läser detta som kan hjälpa mig med det?)
1
En vacker man bär vackra traditionella kläder till vardags.
Vår chaufför, Wendyam, tog oss till klädmarknaden. Där fanns flera affärer som säljer den typ av kläder jag var ute efter. Vi väcker mycket uppmärksamhet när vi är där. Vandrande säljmöjligheter. Jag fattar det men försöker vara tydlig med vad jag vill och framför allt inte vill. Men en man vägrade att ta styrning utan släpade med oss genom den ganska röriga trafiken med ett ganska högljutt och aggressivt säljsnack. Vi hade tid och Wendyam som ju är den som kan språket lät det ske och vi följde nyfiket med. Men det ledde inte till något bättre eller mer köpvärt. Tvärt om.
1
Storstadstrafik – som tur är i gåfart.

När jag fann det jag sökte så inträdde eftertankens kranka blekhet. Varför ska jag köpa en Burkinabéesk kungadräkt? Jag tycker förvisso att den är skön och vansinnigt snygg men när ska jag bära den? Och varför ska jag, i detta land, lyxkonsumera kläder? Så, jag fick i alla fall skämmas när jag till slut efter en stunds tvekan avböjde köp, inte med hänvisning till pris utan till att jag ångrat mig.

1
Vi åkte också förbi Pascaline som ju fått i uppdrag att sy mig en skjorta. Hon hade fått ett helt fritt mandat. Gör en snygg skjorta, gärna i blå ton, som du tycker skulle passa mig. Den är jättesnygg och väldigt välsydd. Ofta blir det bra när man litar på människors egen förmåga och känsla och visar dem den tilliten. Denna gång blev det en väldigt snygg skjorta.
Men det blev inte mer än en tummetott av kungakläderna. Jag fick i alla fall en chefsmössa av Yennengas butik på marknaden. Den gick jag runt med på stan och jag möttes av en hel del uppmuntrande tillrop.
1

Dag 27 – Nakamtenga, Burkina Faso, 23 april

23 april, 2017

Kungen och Yennnga Progress. Idag har vi fått vara med om en installation av en bychef. En bychef i det traditionella beslutssystemet.
I Burkina Faso finns en demokratiskt vald president och ett parlament. Jag tror att det också finns en lokal borgmästare som har ett demokratiskt mandat. Burkina Faso betyder ”de hedervärda männens land”. Sedan 1400-talet har man också i Mossi styrt med monarki. Mossi är det kungadöme som omfattar ungefär yalva landet både till ytan och befolkningen och de är därför också den största gruppen i Burkina Faso.
1
Lokal Naba
Mossikungen (moro naba) är ganska ung. Han valdes att ersätta sin företrädare som tvingades att ta en giftbägare för att han inte levde upp till adelns höga moraliska krav på honom. Under kungen finns regionala kungar, under dem lokala kungar. Hur många nivåer det finns innan vi når den kung vi träffade igår vet jag inte. Men kungen (naba) på lägsta nivå som vi träffade igår är kung över många byar i detta område. Han har också en stor mängd chefer till sin hjälp. Det är till exempel chefen för skogen. Chefen för ungdomsverksamheten (som själv inte är särskilt ung). Fadern till Joseph Ouedraogo (som är datalärare på YennengaProgress skola här i Nakamtenga) utsågs igår till chef för organiserandet av samtalen under samtalsträdet, d’arbre palaver. Det vill säga, han utsågs till ”fullmäktiges ordförande”, typ.
1 2
Vi blev bjuda till installationsceremonin. Det var stort. Massor med folk. Många hundra. När vi kom, som de enda nasaras (vitingar), så hade stolar reserverats för oss på bästa tänkbara plats. Pinsamt.
Tillställningen var väldigt välorganiserad. Kungen satt under tak och framför honom under samma tak satt hans rådgivare. Det var nog ett femtiotal. Några civilt klädda organisatörer gick runt och kallade fram den ena byn efter den andra att komma fram till kungen för att visa sin vördnad. Det verkade mycket viktigt och jag upplevde inget tvång eller ovilja eller ens att någon skrattade lite generat över ett skådespel. Den nuvarande naban är den tredje generationen i hans familj. Hans farfar fick titeln efter en schism mellan kungar i området som löstes genom att moro naba sände en av sina släktingar som kung för området. En av de allra vackrast klädda männen i rådet var den äldste representanten för den familj som då förlorade titeln. Jag såg ingen som verkade vara missnöjd med detta men jag noterade att han särskilt pekades ut av många. Är motsättningen verkligen bilagd?

1
Ättling till avsatt Naba

När byarna, vilka verkade ledas av äldre mycket vackert klädda män som satt i en grupp för sig själva, på den dammiga marken, kallades fram så gick de först med böjda huvuden och ju närmare kungen de kom desto mer böjda knän för att till slut sätta sig på underbenen och böjda nackar. De talade inte direkt med naba. Han hade en adjutant vid sin sida. Till honom berättades det vilken by det var och till honom överlämnades gåvor. Jag antar pengar men också getter, får och höns. När gåvorna accepterats fördes de in på gården bakom och därinne lär nabas hustru funnits och henne skulle man också hälsa på. Naba talade inte en enda gång till de som visade honom vördnad, vad jag kunde se.
Till slut kallades också vi fyra fram. Det konstigaste med det var nog inte att det var vi fyra vida utan att två av oss är kvinnor. Det var de dittills enda kvinnor som jag observerat ingå i någon delegation. Naba visade sig mycket mycket road. Log med hela ansiktet och tittade oavvänt på oss alla fyra. Han är skitsnygg. När Lennart berättat att han är Burkinabée och uppgav sitt mori-namn, berättat om Nakamtenga och Yennenga Progress, så gav naba adjutanten i uppdrag att berätta för rådet om vilka vi var. Sedan, till vår ödmjuka förvåning erbjöds vi att ta naba i hand. Det hade vi inte sett någon annan göra. Pinsamt. Den här hudfärgen verkar vara en dörröppnare. Eller var det de unga kvinnorna, Andrea och Bella?
1
En intressant sak hände. Lennart är vänsterhänt och räckte över kuvertet med gåvan till adjutanten med den handen så rättades han bryskt av en av dessa organisatörer som hjälpte oss där framme. Det uppfattas som en skymf att lämna över med vänster hand som ju inte är äta-handen.
Efter detta så fick gick äldre till andra byar bortgifta kvinnor visa sin vördnad. Ungdomar fick pris för att de skött trädplantor på bästa sätt.
En av rådgivarna hade plötsligt dött kvällen före och därför vidtog inte den fest som annars brukar hållas. Det skulle mer stillsamt serveras lite dryck och lättare tilltugg. Lennart som ville hem och jobba, fast han skyllde på kaffetarmen, bröt upp.
1
Naba Per (I wish ;-))
På kvällen var vi sedan också bjudna hem till samtalschefen. Dit kom också grupper och med mer normala hälsningar fick visa respekt och lämna över gåvor. Vi fick stolar och bord och vi fick öl, grillad gris och soyaspett. Dessutom fick vi smaka på den lokala alkoholhaltiga dryck de kallar öl men som mer är sur ofärdigjäst mäsk. Usch.

Dag 26 – Nakamtenga, Burkina Faso, 22 april

22 april, 2017

Zenit och ambulans.
Vi besökte en stor damm som dämmer Vita Volta och som förser Ouagadougou med färskvatten. Två saker imponerade mest med den. Dels att den ännu inte är tom. Dels att de bygger ett reningsverk där för att kunna ta hand om vattnet innan de sänder det i de tio mil långa ledningarna ner till huvudstaden. Men också, och kanske framför allt att de förser reningsverket med solcellsel. Det verkade verkligen genomtänkt. Nu höll de också på att bygga ytterligare en pipeline. En oro jag kan känna är att vattnet i dammen då kanske inte räcker till nästa regnperiod. Men visst har de väl tänkt på det när de till och med har tänkt på modern elförsörjning till reningsverket?
12
3
Dammen är alltså inte byggd för konstbevattning. Men, visst, det läcker lite och det finns en fortsättning på Vita Volta som också för vatten, om än stillastående, nedanför dammen. Där odlas med andra ord majs, aubergine och andra grönsaker. Dessutom, naturligtvis, pågår extensiv boskapsskötsel runt dammen.
1 2 3
Zenit!
På vägen därifrån tvingade jag chaufför Wendyam att stanna kl 12:04. Då stod solen verkligen rakt ner i backen. Mäktigt. Det kändes i svålen. När vi kom tillbaka till Nakamtenga kom plötsligt en ambulans inbromsandes och svängde av vägen på andra sidan mot där vi bor och satt. Det väckte vår uppmärksamhet för det är första gången vi sett en ambulans här.
Igår var vi också runt till de fyra familjer som kommer att få solcellsel av er. Alla var inte hemma. Den ena som inte var hemma vet redan om det. Den andra familjen som inte var hemma visste inte heller de vi frågade i grannskapet om var de var. Konstigt. Men det skulle visa sig finnas mycket tråkiga skäl för det.
Här verkar man vara ganska skandinavisk när det kommer till hur man tillåter sig känslouttryck. Återhållsamhet verkar vara en dygd. Inga stora känsloutspel. När Lennart förklarat för gårdsfolket att de kommer att få en 100 watts solcellspanel, ett batteri och en regulator och fem glödlampor och två eluttag så kan de trots allt inte hålla sig från att le stort. Ansiktena avslöjar stor glädje. Vi gör iaf några väldigt glada med vår insamling. Vi är också noga med att påpeka att de får ett ansvar att sköta utrustningen och se till att den underhålls. Det är troligtvis, men inte helt säkert, att ledningarna kommer att behöva grävas ner under jord. De behöver i så fall göra det själva. Det är inga som helst problem för dem att lova det. Arbete är de inte rädda för. Raouls familj, innebandyspelare som är bäst på engelska och som verkar vara en stjärnelev höll ett litet tacktal till oss och påpekade att den femte lampan vi tänkt oss sätta utomhus verkligen kommer att skapa trygghet. Jag har märkt att när vi går från innebandyn så är alla ganska noga med att lysa upp marken där de sätter sina fötter. Om det bara är ormar eller också fler farliga kryp vet jag inte. Det kanske är träck de spanar efter. Det finns det ju gott om. Men Raoul sa att när de har en lampa kan de gå ut på natten utan att vara oroliga för var de sätter sina fötter.
1
Rolands pappa vet ännu inte att hans gård får solcellsel, men han anar.
2
Raoul med pappa och mamma.
Den familj som inte är hemma är Bibians familj. Pappa har en liten cykelverkstad vid vägen. Mamma har elefantiasis och är hemmafru. Lillasyster Natalie är duktig på innebandy och, vad jag förstår, ganska begåvad i skolan. Halvbrodern jobbar i restaurangen på Yennenga Progress. Men de har det väldigt knapert. Det är den familjen jag köpt en säck ris till så att de ska kunna äta två mål om dagen i alla fall den närmaste månaden. Skälet till att de inte var hemma var att mamma lånat storebroderns moppe utan att kunna behärska den. Hon hade därför kört in i en vägg och skadat ansiktet alvarligt. Den närmaste stadens sjukhus kunde inte göra något så hon sändes till huvudstadens allmänna sjukhus. De sände henne vidare till ett bra privat sjukhus. Det är så långt jag vet. Min och Lennarts första reaktion är vem ska betala den sjukhusräkningen? Det kan komma att kosta flera tusen kronor. Usch och fy och hemska tanke. Jag har sökt Bibian på sms idag för att få ngt besked om hur hennes mamma mår men ännu vet vi ingenting.

Dag 25 – Nakamtenga, Burkina Faso, 21 april

21 april, 2017

Två biståndsgrejer i Pers resa till Nakamtenga, Burkina Faso, tog steg framåt igår.
Dels började verkstaden att producera ställningar till de fyra solcellspaneler som ni bidragit till. Det ser spännande ut. Tyvärr är svetsaren allvarligt sjuk så det är näst-svetsaren som svetsar och det kan hända att det kommer att bli lite si och så.
1
Solcell
2
Svetsens anslutning till elcentralen :-/
Bla a därför så gick jag och hämtade innebandymålen från floor-ball planen. De är utan nät. För att kunna montera nät behöver vi montera fäststänger så inte hönsnätet går utanpå ramen och ner mot marken. Min tanke är att näst-svetsaren kan få träna upp svetsförmågan på målen innan han ger sig på de ännu viktigare solcellspanelhållarna.

 1
”But” inte the making.
När jag väl lyckats förklara hur jag tänkte mig det hela och det svetsats dit så behövdes såväl hönsnät som ståltråd. Det finns på de olika byggarbetsplatserna vi har här. Men det ska fram också. Byggledare för bensinmacken tog fram ståltråd på nolltid. Men hönsnät var besvärligt. Men till slut kom fyra meter fram och det räckte till sidorna på ett av målen. Jag bad om sex meter till. Det dröjde flera timmar innan de kom, strax före arbetsdagens slut. Och då kom bara fyra meter. Irriterad som sjutton försökte jag få fram ytterligare två meter men då var både verkstadsknegarna som byggarbetaren som var sänd som hönsnätsbud så hungriga att de helt enkelt sa nej. Det där får vi ta på måndag.
Idag är det lördag och jag gick själv till verkstaden och började göra färdigt målen med det material som fanns. Efter en timme kom en av innebandyspelarna och hjälpte till (cred). Det räckte precis om vi lappade lite. Så nu behöver vi inte längre vara oense om det är mål eller inte, dvs om bollen gick genom burgavel inifrån eller utifrån.
1

Dag 24 – Nakamtenga, Burkina Faso, 20 april

20 april, 2017

Två besök idag hos familjer som visar att det går att ha ordning, hålla hygienen uppe och leva ett gott liv även här.
Först på morgonen cyklade jag och Andreas och Bella (Andreas kompis som kom för någon dag sedan) ut till en peul-förskola som ligger någon kilometer härifrån. I Wikipedia beskrivs de såhär (Fulani är en etnisk folkgrupp, som omfattar ungefär 14 miljoner i Västafrika, Centralafrika och Östafrika, och finns i Mauretanien, Senegal, Guinea, Gambia, Mali, Nigeria, Sierra Leone, Burkina Faso, Guinea Bissau, Kamerun, Elfenbenskusten, Niger, Togo, Ghana, Liberia, och ända bort till Sudan i öster. Fulani kallar sig själva Fulɓe (singular pullo) och talar språket fula. De är halv- till helnomadiserade boskapsskötare och hade en betydande roll i många länder i motståndet mot kolonialstaterna.)
2
1
Peul-förskoleföreståndarinnan Adama Diallos välordnade kök.
Den förskolan ligger mitt på föreståndarinnans gård. Det betyder massor av djur runt om kring. Kor, får, getter, höns och en katt noterade jag. Djuren går runt bland allt och är en självklar del av allt. Korna hålls dock separerade och togs ut på ”bete” (vad det nu kan hitta och beta?). Det betyder också att det är träck över allt, utom inne i det välskötta huset och inne på förskolans inhägnade golv. Hennes hus är förutom djuren och deras träck mycket välordnat och rent. De har ett gaskök men det är inte tillräckligt stort för att värma den stora grytan så den kokas över eld men i alla fall utomhus.
Pedagogiken är enkel men effektiv och den präglas av respekt och kärlek till barnen och målet för dagen verkar vara att lära ut franska och hygien. Jag fick smaka lunchmaten och den var ris med olja. Tyvärr så verkar den olja man använder här vara palmolja. Men det är naturligtvis pga priset. Det blir svårt att moralisera över det. Den kan inte vara burkinabéernas sak att ta ansvar för det. Det inget fel på maten men någon krydda hade inte varit fel.1
Peul-by
65 4 32
På vägen dit och hem cyklade vi bredvid djurparken. Den förre presidenten, Compoaré, (som avsattes 2014 efter uppror mot att han försökte göra en grundlagsändring som skulle kunna göra honom evigt omvalbar) byggde här ett hus och omgav det med en djurpark där han samlade alla djur som i stort sett är utrotade från landet. Området underhålls inte tillräckligt för närvarande och djuren där inne lär inte må så bra. Men naturen i övrigt gör det. Eftersom området är rejält inhägnat och fortfarande bevakas så kan man där se hur mycket skog och markvegetation det skulle kunna vara här om landet var jungfruligt. Anmärkningsvärd skillnad. Avskogningen och överbetning, till följd av den explosiva befolkningsutvecklingen, är naturligtvis ett jättebekymmer. Till min glädje kunde jag se ett litet hål i stängslet där det gick en liten stig in till alla godsaker.

1

Skillnaden i markvegetation

På kvällen var vi bjudna på födelsedagskalas. Paulines äldste son fyller tio år. Vi blev bjuda på friterad bönröra med lök och tomatsås. Bönorna blötläggs och kokas men måste sedan ändå tas in till Ziniaré för att malas. Därefter blandas de med ägg och kryddor innan det läggs i små klumpar i kokande olja. Mycket gott och nyttigt. Fett och kolhydrater och vitaminer i lök och tomatsåsen.
Andrea hade med sig en soluppladdningsbar ficklampa i present och de andra barnen fick små ledlampor som hon tagit med hemifrån som är överblivet från någon marknadsföring hemma. Barnen blev väldigt glada över dessa. En liten flicka gav mig en stor gåva när hon somnade i min famn. Det är ju en känsla som är fantastisk. Jag försökte ta in det för mig väldigt exotiska i att få sitta under en uppochnervänd stjärnhimmel, i nya vänners goda lag, och äta en god måltid.

1 5 32

Paulines hus har inga djur där vi var. Det var ingen träck där människorna var. Inne i huset var det städat och i ordning och de har solcellsel till lyse och tv. De lagade all mat på gas.

Dag 23 – Nakamtenga, Burkina Faso, 19 april

19 april, 2017

Solen, solen., solen igen.
Igår svettades jag igenom skjortan när jag satt still, i svagt fläktande vind. Trots att jag upplevde luften som torr igår. Temperaturen var nog inte mer än 43 grader. Inte vad jag såg i alla fall. Men solen står rakt över huvudet på oss. När jag sedan kollar så ser jag att mitt synintryck stämmer. Solen är just nu rakt över oss. Här i Nakamtenga är solens högsta punkt kl 14:05 idag solvinkeln då är inte superexakt zenit men inte alls långt ifrån. Den står som högst på lördag, om två dagar. Jag vet inte men det kan ju i alla fall vara en förklaring till att det upplevs som väldigt varmt. När jag går ut ur skuggan då, mitt på dagen, så svetsar det liksom i hårbotten. Jag får ont i svålen. Men det är ju aldrig mer än någon minut. Ska jag vara ute längre har jag huvudbonad.
12
Annars ägnade jag gårdagen mest åt att läsa Engagemang av Per Granqvist. Inledningsvis utreder han om människan, enligt forskningen, är altruist eller egoist. Det känns som en bra sak att fundera på när jag är här och gör det jag gör och när jag funderar på hur det jag gör uppfattas här och av er därhemma.
Men på mornarna är det ganska skönt. Mellan 05:30 och 07:00 är det svensk högsommarvärme. När jag sprang igår kom jag iväg först kl 06:00. 45 minuter senare är jag tyvärr inte hemma men då har solen hunnit upp så pass högt att det inte bara är min dåliga kondis som gör att det blir vansinnigt tungt att springa.

Dag 22 – Nakamtenga, Burkina Faso, 18 april

18 april, 2017

Varmt. Det känns som om det bara blir varmare och varmare. Men det kanske bara är grader i h-et.
Vi träffade Dina Da idag. En kvinna ur den intellektuella eliten här i landet. Hon får vårt stöd i att söka projektpengar från Ekhagastiftelsen i Sverige för att studera klimatförändringarnas inverkan på fiskodling. Jag var med för jag har hjälpt Lennart med svenskan i den av honom översatta projektbeskrivningen som ska bifogas ansökan. Men också för att se om jag har någon i mitt nätverk som kan vara en länk in i ett svenskt relevant forskarnätverk.
Tack vare min äldsta vän Lasse Vallin, i betydelse varit min vän längst av alla utanför familjen, så fann vi genast en person på Uppsala Universitet var tjänst och forskargärning kan passa som hand i handske. Hoppas han har tid också.
Men det vore naturligtvis en välgärning om man kan stödja utvecklingen av fiskodling i alla dessa dammar som uppstår under regnsäsongen. De producerar ju redan nu mat genom att möjliggöra bevattning några månader efter regnsäsongen. Men om man dessutom kunde producera lite protein i dem så vore det inte så dumt. Det verkar kunna behövas det med.
Men frågan är om vattnet i de fiskodlingar som redan finns håller på att bli för varmt? Man har noterat en nedgång i uppmätt produktivitet. Men det kan ju finnas fler orsaker. T ex att man fiskar upp mer än man berättar. Det gör ju fiskare i vår del av världen också. Kanske Elinor Ostroms forskningsresultat om vad som ska till för att naturresursbrukare ska kunna undvika att överutnyttja den gemensamma resursen kan komma till pass. Ostroms resultat har belönats med både Skytteanumpriset och nobelpriset i ekonomi.
På dagen behövdes det åkas till Ziniaré igen. Det tog en förfärlig tid innan vi kom iväg. Det var inte så att alla som skulle med visste att de skulle vara klara med sina förberedelser vid ett visst klockslag. Istället plockas först jag upp. Sedan åker vi till nästa person som verkar helt överraskad över att hen ska åka till stan, fast hen bett om det redan dagen innan. Men hen ska bara få en check från Lennart eller Sotissi för att kunna åka till banken för att sedan kunna betala. Det tar tjugo minuter. Sedan åker vi till nästa person som ska med och så vidtar samma seriella procedur ännu en gång. Det tog drygt en timme att komma iväg. Väldigt irriterande. Jag har ännu inte landat i attityden att det kommer alltid ny tid så det finns ingen anledning att jäkta. Jag håller helt enkelt inte med om det. I denna värme räcker det med att man måste röra sig lite långsammare för att produktiviteten ska gå ner. Om det dessutom bara är en som jobbar åt gången så …
 per2
Äntligen påväg.
Men det vore ju inte konstigt om att ett varmt vatten, alltför varmt vatten, försämrar produktiviteten i fiskdammarna. Men jag är baias när jag sitter på takterrassen. Det är helt stilla och jag svettas igenom skjortan trots att det är helt torrt i luften.

Dag 21 – Nakamtenga, Burkina Faso, 17 april

17 april, 2017

Ursäkta om jag tjatar, men igår var det väl den varmaste dagen hittills. Jag tror att temperaturen ha närmat sig 44 – 45 grader.
Men jag satt mestadels inne och jobbade med texter som Lennart översatt från franska för ett intressant forskningsuppdrag där man vill studera sambandet mellan fiskodling och klimatförändringar. Eftersom vi ska räkna med att temperaturökningar till följd av klimatförändringarna också kommer att påverka klimatet i Sahelregionen så finns det anledning att studera alla tänkbara saker ur det perspektivet. Forskaren i fråga har för avsikt att först studera hur temperaturen i vattnet påverkar fiskarnas tillväxt. Det finns nämligen tecken i området på att antalet och storleken på fiskarna har gått ner på senare tid. Eller beror det på överuttag av fisk?

Lennart och jag promenerade runt ägorna och diskuterade var en förbränningsanläggning bäst kan placeras.
 1
Huset på  höjden som det alltid är lite mindre varmt i, ett vindrum,
ett hus varje fastighetsetablering måste börja med för att blidka de högre makterna.Vi passerade många askhögar och i dem kan man se att det inte alls bara är plast som förbränns. Det är också lysrör, som ju innehåller kvicksilver, eller hur? Och batterier som ju innehåller tungmetaller, aluminium som väl inte är livsfarligt men inte så bra att elda. Dvs de bränner osorterat avfall. När vi talar om detta med Joseph, the man i byn. En 75-årig patron som är typ ”byäldstast”, så frågar han Lennart när jag ska åka hem. Det blir inte lätt att förklara för byborna att det där med att bränna avfall inte är en bra idé.
 2
Lysrör, batterier och plastrester i askhögarna!!!

Det var skönt att ha en uppgift inomhus en dag som igår men lite skäms jag ju när jag sitter i ett halvbra isolerat hus med luftkonditionering och låtsas jobba med frågor som perifert har att göra med global uppvärmning.

Upplagd av 

Dag 19 och 20 – Nakamtenga, Burkina Faso, 15-16 april

16 april, 2017

Tiden nu, april och maj, kallas här, enligt Lennart, svetstiden. Lokalbefolkningen prövas i bristen på mat. Deras kroppar och själar och sammanhållning svetsas samman och de hårdnar.
Det är ju svårt att ta in. Människorna se välmående ut. De ler stort. De är glada och öppna och intresserade. Men visst märker jag det som Lennart påstod att särskilt kvinnorna är lite trötta.
Jag kollade med vår chaufför igår och han bekräftar att många äter bara en gång om dagen såhär års. Det blir en tallrik tôt (gröt på hirs-, sorghum- eller majsmjöl) Frukost kan vara en välling på i vatten utrörd gårdagens tôt-rester.
De flesta vi träffar här har fast jobb med lön vilket gör att deras familjer håller svälten utanför gården men inte mer. Hungrar gör dem tills regnperiodens skördar blir tillgänglig.
Men, det är ju påsk. Kristenhetens allra viktigaste högtid. Den tid då det ultimata med tron på Jesus som guds son ska högtidlighållas. Förskole- och skolpersonalen ville även i år upprätthålla traditionen av att samlas och måla ägg på påskafton och sedan äta en gemensam lunch. Väldigt trevligt.
1
På påskdagen verkar det finnas en tradition med massdop inklusive vuxendop. Det är stora grejer. Stor fest och mat och lokalproducerad öl (som smakar surt som ojäst mäsk). Vi var först hemma hos en av familjerna där en av de bättre innebandyspelarna och en ung man lär vara en stjärna i skolan (sa jag att han är den enda jag kan tala engelska med?). Han, Raoul, är den äldste av sex syskon. Det yngsta, Ephifam, tre månader, döptes igår. Och vi fick närkontakt med hur de bor. Se bilderna. Jag fick mig en rejäl tankeställare. Skulle jag kunna leva sådär? Det är klart jag skulle, för att i så fall, man har inget val. Men också, som Lennart säger, det är en hypotetisk fråga. Så fort jag skulle hamna på en sådan gård skulle ju åtgärder vidtas för att förbättra. Jag vill att ni särskilt noterar skillnaden i rum och hur städat det är emellan Raouls rum och de andra. Raoul är för övrigt den enda som har ett skrivbord, enligt Lennart.
2
En relativt välstädad gård.
 3
Det luktade skumt i sovrummet. Hyllan med fiskrester bland kokkärlen.
 4
Kök
5 6
Rouls rum
8 7 9
Ephifam och killingen
 12 11 10
Nydöpt
 13
Självmedveten med väninnor.
Specialpedagogen Pauline, som jag tidigare skrivit om, tog oss med till sin hemby. Den ligger 11 km rakt in i bushen. Vägen dit är inte farbar under regnsäsongen. Den gick knappt att åka på nu med en jeep med hög markfrigång och då är vägarna hårda eller fulla av ett tunt lager av mjuk fin sand.
I den byn verkar de ha en tradition med stort påskkalas. Centrum för uppmärksamheten var Paulines bror som på påskdagens morgon vuxendöptes.
Kameran väcker mycket uppmärksamhet. Nästa lika mycket som att vi nasara’s kommer ut och visar upp vårt märkliga skinn och hår. Många vill bli fotograferade men det finns också människor här som överallt annars som blir generade när kameran kommer fram.
En rolig sak hände. I Paulines hemby kommer plötsligt en mycket vacker ung kvinna fram och visar upp sig typ. Jag fotografera henne också. När hon står tillsammans med väninnor i skuggan av ett träd. När jag självklart frågar om jag får fotografera dem så går hon genast undan och ställer upp sig själv och posar framför kameran. Mycket medveten om att hennes utseende är exceptionellt och att det måste vara självklart att det är just henne jag vill fotografera. Människor är sig lika över allt. Men det var ju också lite glädjande att se att det också finns burkinabéer som inte är alltid är milda och tillbakadragna. Jag gillar’t.

Så mitt i denna svets-tid så kostar man på sig att ha kalas och fira sin djupa kristna tro. De är generösa och delar verkligen med sig av mat men också av öppenhet och vänlighet. Människan är fantastisk.

Dag 18 – Nakamtenga, Burkina Faso, 14 april

14 april, 2017

Igår hörde plötsligt staten av sig. Den här staten. Den burkinabéeska staten. Det hör tydligen inte till vanligheterna.
Som alla arbetsgivare gnäller vi lite här i den goda byn över de höga socialförsäkringsavgifterna till de anställda. Egentligen är vi inte missnöjda med att Sotissi får åka till Ouaga en gång i månaden och betala flera miljoner XOF i socialförsäkringsavgifter kontant för de fast anställda. Det vi irriterar oss över är att de dels inte alltid är intresserade att var på plats när han kommer med stålarna eller som sist, när jag, Andrea och Erica var med, och det inte gick att betala för strömmen gick på socialförsäkringsmyndigheten och därför fungerade inga datasystem. Ingen redundans där inte. Nej, det som är mest irriterade att det är så omöjligt att få ut något ur denna socialförsäkring som de anställda har rätt till. De måste själva inställa sig på huvudkontoret i huvudstaden vid ett visst tillfälle och köa för att ha en chans att få ut de pengar som de har rätt till. Detta är enligt Lennart.
Skolluncherna subventioneras av staten. Det kommer som hirs- och rissäckar. Förra året kom de sista veckorna på skolåret och var mögligt och ruttet så hela lasset fick kasseras.
Men nu, igår, på långfredagen då detta land inte har ledigt, så kom påbud om att nu kunde vi hämta årets subvention på en viss skola inne i regioncentret Ziniaré, 4 km bort. Vi for dit utan att veta var och Lennarts telefon var så urladdad att vi han komma in i stan innan den vaknat så pass att han fick kontakt med rektorn som kom och mötts oss med sin motorcykel och visade oss vägen. Väl där visade det sig att skolan i Nakamtenga fått 19 st 50 kg säckar ris och 6 säckar sorghum (sorgum bicolor). Sorghum är en vanlig stapelvara i hushåll och som foder till djuren här.
Det var alldeles för mycket för den vanliga persontransportjeep vi kom dit med. Som tur är har Yennenga Progress fortfarande kvar sin Scania med kylskåp och baklyft. Vi for mao hem och hämtade den och lastade dessa 25 säckarna ombord. En av arbetarna bar 24 säckar själv. Men han knäade rätt rejält av de sista. Jag fick tvinga mig till rollen att stå inne i skåpet och stuva säckarna. Det var ju rätt roligt att få göra lite jobb man blir svettig av och det kändes rätt manligt att åka stor lastbil på bygatorna i Ziniaré. Hemma blev det uppståndelse när det kom så mycket mat på en gång. Urlastningen gick fortare eftersom delar av skolpersonalen kom och hjälpte till.

Vi kontroll med kökspersonalen visar det sig att subentionen räcker till två månader för barnen i skolan. Resten av läsåret. Det är ju inte lite i alla fall. Så tack staten för lite återbäring.

Dag 17 – Nakamtenga, Burkina Faso, 13 april

13 april, 2017

Franskan, varför slarvade jag så med franskan i skolan? Och varför har jag inte givit mig tiden att lära mig den sedan?
Det går bra att kommunicera här, trots allt. Men kommunikationen inskränker sig till enkla hälsningsfraser, kroppsspråk och burkinabéernas välvilja att försöka förstå.
Innebandyträningarna går så till att jag visar. Säger på engelska vad jag menar och får alltid någon att förstå, som sedan översätter till de andra. Men jag kan inte få till stånd en diskussion om taktik. Placering på planen. Få dem att förstå varför de ska ta med sig backarna i anfallsspelet och varför backarna ska vara med i anfallsspelet. Men de förstår nu vad jag menar med att de måste skjuta hårdare, mycket hårdare. När de väl kan det kommer de ju själva att fatta att det är viktigt att också träffa mål. Men om de nu bara träffar mål med lösa, lösa bollar och det finns en målvakt där så gör det ju ingen skillnad. Det är väldigt frustrerande att vara tränare och inte kunna mer franska än vad jag gör.
När min telefon tappade glaset och blev obrukbar så har jag behövt kommunicera om alternativa lösningar. Det har gått sådär. Men det löser sig till slut – efter ett par dagar… En del av er verkar se det som nyttigt för mig att öva mig på tålamod. Jag förstår inte riktigt vad det är som är så nyttigt med det? Varför är det bra att lära sig stå ut med långsamhet? Att tvingas underordna sig sakers ordning och tempo krävs det ingen attitydförändring eller träning för. Det är som det är. Det kan man inte göra något åt. Men jag behöver ju inte tycka att det är bra för det? Inte dåligt heller. Det är som det är. Men visst skulle mycket kunna göras snabbare, bl a om jag kunde tala franska. Och det kan jag ju göra någonting åt. Det tar dock mycket längre tid än jag befarat, och det är ju kul att kunna språk, inte att plugga språk.
Sopförbränning.
När vi spelar innebandy sveps planen in av en stickande rök. Jag har inte förstått vad det är, förrän i förrgår. Det bränns sopor i ett dike alldeles utanför restaurangen. Precis vid vägen. Ganska mycket mitt i byn. Jag tror att det i huvudsak är plast och kvistar och löv som bränns. Temperaturen i elden är inte tillräckligt för att förbränna allt. Röken som går i väg är fylld av oförbränd plast och säkert en del annat också förutom rätt mycket sot.
 Medical Waste Incinerator_large
Den Goda Byn kommer snart att få sig en primärvårdsmottagning. Där kommer diagnos och en del lättare sjukvård att kunna utföras. Det kommer att finnas utrustning för lättare operationer och man kommer säkert att få ta hand om en del t ex sår och benbrott. Detta kommer att skapa en ny sorts avfall i byn. En sorts avfall som det är ännu viktigare att ta hand om på ett ansvarsfullt sätt. Nu när jag fått kontakt med internet igen så har jag ägnat en stund till att söka lösningar på detta. Och som vanligt finns det någon som inte bara ställts inför samma problem tidigare utan som också varit generös nog att dela med sig av förslaget till lösning. Så nu är det bara frågan om det går att få tag på eldfast tegel och murbruk och om Yennenga Progress har pengar till den investeringen. För att det ska bli tillräckligt varmt måste man nog tillföra luft med en fläkt för att öka syret i elden så att temperaturen kommer upp i över 600 grader för att minska risken att förbränningen skapar dioxider. Därför behövs en luftfläkt. Den kan i sin tur drivas av en solcell och ett bilbatteri. Jag gissar att en sådan förbränningsanläggning kan komma att kosta 4 000 – 6 000 kr (fast jag har ingen aning om hur dyrt det är med eldfast tegel och bruk). Sedan måste den utrustas med kompetens och ett ansvarstagande för tillsyn och underhåll. De personerna bör dessutom ha en del skyddsutrustning både för att hantera det kanske smittade medicinska avfallet men också för att kunna sköta själva ugnen under förbränningen.

Dag 16 – Nakamtenga, Burkina Faso, 11 april

11 april, 2017

På sydfronten – inget nytt.
Men samtidigt, jag tror mig veta var vi ska placera solcellsanläggningen. Elektrikern har lovat att räkna på dimensioneringen och kostnaden. Vi har också kort stämt av med förskoleföreståndarinnan Maria som bor i det kvarteret med sin höfthandikappade dotter och ytterligare ett barn. Hon såg rodnande glad ut men lite besviken när vi också bad henne att inte tala med de andra förrän vi räknat klart och vet att vårt nätverk har råd. Antingen sätter vi upp en anläggning centralt med batterier och drar trådar, eller så sätter vi upp en per gård. Det är tre gårdar som ligger tätt och en som ligger ca 50-75 meter därifrån.
Apropå el. Nu gick strömmen igen. Den är väldigt stokastisk. På förmiddagarna är det inte problem med luftkonditioneringen för vi är inte inne. Men om det är långvarigt på fm så fylls inte vatten­reservoaren/-tornet inte på och då får det följdeffekter. I köket jobbar de med gas så det spelar ingen roll för matlagningen. I huvudhuset har de ett rejält batterisystem för 220 volt som verkar klara ganska många timmar. Men verkstäderna, sy och metall, får svårt att få något gjort. För mig stör det bara för luftkonditioneringen. Nu sitter jag i rummet och skriver. När det fanns ström använde jag inte mer än till fläkten. Jag använder inte luftkonditioneringen på dagen. Huset är troligen inte isolerat så bra att det är meningsfullt och det är ju skämmigt slösigt.
Men att inte ens ha luftcirkulation gör att det nu rinner svett från håret och ner i nacken. Men det är ju bara kosmetiskt. Att inte verksamheterna kan fungera är det stora problemet. Att försöka hålla leveranstider när man inte själv har kontroll på energitillgången är ju ett aber. Lennart har fått ett 20 kWh reservaggregat av sin bror hemma i Roslagen. Det har inte kommit hit ännu. Det är ju tyvärr en lösning som inte borde behövas men landet förmår uppenbarligen inte leverera ström med acceptabel driftsäkerhet. Ännu ett stort tillväxt och välståndsproblem.

Dag 15 – Nakamtenga, Burkina Faso, 10 april

10 april, 2017

Igår vände vinden. Den fuktiga sydliga vinden ersattes med den torra nordanvinden. Temperaturen steg till över 40 grader och munnen kändes ständigt torr. Diset har lättat men det är ännu inte helt blå himmel. Det regn som kom och den sydliga vindens fukt håller sig nog envist kvar i alla fall. Månen är full och lyser igenom diset och nätterna är nästan skugglöst månbelysta och det går att hitta vägen utan ficklampa.
Ovan: Bibian
Untitled-1
 
Bibian och jag hade engelskalektion igår. Hon har gått om många klasser men verkar nu vara på hugget. Hennes engelska är nästan inte begriplig. På nivån med min franska. Hennes engelskalärare kan inte själv kunna engelska särskilt bra. Bibian förstod inte ordet ”blood” (och här hoppades jag att jag skulle kunna använda fonetiska tecken – men…är det någon som vet hur man kommer åt och använder fonetikguiden i Word?) men jag uttalar det med ett kort a långt bak i munnen så det låter lite som [bladd] medan Bibian uttalar det som det stavas och med franska ”o”’n [blood]. Det är nog inte lätt att inte ha det så himla lätt och undervisas av lärare som lärt ut det uttalet.
Hon berättar att hon har en yngre syster och fem halvsyskon om jag minns rätt. Syrran pluggar på högstadiet emedan Bibian är överårig gymnasist. Hennes far har cykelreparationsverkstaden nere vid vägen men han har inte råd att ge henne nya däck till cykeln. De fräts upp av solen här på ganska kort tid. Så ibland kommer hon för sent till skolan inne i Ziniaré för att däcken tappar luft.
Som lök på laxen har hennes mamma elefantiasis. Jag får läsa på. Det är en lymfatisk åkomma orsakad av en parasitisk mask som sprids av – trumvirvel – myggor. Infektionen börjar oftast i unga år. Vi som sett elefantmannen vet hur det kan bli. Oftast sätter sig symptomen på underkroppen, benen och genitalierna. Tanzania är det mest drabbade området i världen och där är så många som 6 % av befolkningen i de endemiska områdena smittade.
Den här familjen bor nära en annan familj som är ambitiös och som har konstiga handikapp i familjen. En av Yennengas skolas duktigaste elever, enligt Lennart, har inte längre någon höft på ena sidan.
Det här kvarteret där de bor börjar kristallisera ut sig som mottagare av den solcellsanläggning ni så generöst håller på att samla ihop till. Jag ska kolla lite närmare. Men att kunna göra det möjligt för dessa flickor att plugga hemma utan att behöva sitta med mobiltelefonen som belysning vore kanske en bra grej.
För det är trots månljuset mörkt. När jag möter Nakmatengabor så hälsar de så glatt och jag har ingen aning om vem det är. Jag ser dem i bästa fall som siluetter av svart mot svart. Det är först när de ler som jag får något att orientera min blick efter. De skulle kunna smyga sig på mig rakt framifrån utan att mina ljusa och mörkerseendesvaga ögon skulle ha en chans. Det är helt fascinerande att de verkar kunna se varandra och detaljer mitt i natten. Även i skuggan av eventuellt månljus. Undrar om mina förfäder haft samma förmåga, innan mina ögon vant sig vid ständigt flöde av ljus?

Dag 13 och 14 – Kaya, Burkina Faso, 8 – 9 april

9 april, 2017

Denna helg har vi varit på utflykt till en spännande hotell och restaurang nordost om Kaya. I södra Sahel. Cirka 14 mil nordost från Nakamtenga. Det är ett ställe som hänger samman med en fin restaurang i Ouaga. Affärsidén är att visa upp olika kulturer i inredningen. Där ute i sahel så hade de inte kraft att också erbjuda mat från olika kulturer. Vi fyra var de enda gästerna och vi fick den mat som körts dit från Ouagadougou.
Men ”rummen” var ju fantastiska. Mer eller mindre trovärdiga återskapade efter olika burkinabéska kulturer och en del egna kul försök till smarta rum. T ex de som är grävt som en grotta fem meter ner under marken. Det var inte svalt där nere. Istället stod luften stilla och det var tryckande. Men det fanns, som tur är, luftkonditionering i de flesta andra rummen. Andrea och Erica hade nog tänkt att inte kosta på sig ett rum med luftkonditionering men när vi gått runt och kollat på alla stugorna så fann det inte längre någon tvekan.
d1314d13142
Jag har gått runt utanför anläggningen. Dels för att titta på naturen men också för att se om jag kunde träffa några locals.
Det är vår, här också. Träden tror nog att det kommer att komma mer regn. De har satt blad, eller flera håller i alla fall på att göra det. Ett träd blommar till och med. Gräset litar ännu inte på att det kommer mer. Men jag fann några mäktiga Baobab-träd. De tror på en fuktigare framtid.
d13143 d13144

När jag går runt finner jag en handfull olika borrhål. Jag gissar att innan man bestämde var det här hotellet skulle placeras ville man först finna vatten. Som tur är verkar man gjort det på en liten upphöjning, vilket ju är lite förvånande. Men som min kära hustru säger så vet man inte hur grundvattnet går i underjorden. Det är väl därför det finns behov av slagrutor. På vägen dit stannar vi för en medhavd fika under ett skuggigt träd där vi måste konkurrera med korna om skuggan. Där finns en brunn som herdarna påstår är 40 meter djup. Vi kan se vattenytan och den är nog knappa femton meter ner.

d13145

Jag möter också unga människor som uppträder som om de aldrig varit nära och hälsat på en vit människa i hela sitt liv. De går bara runt, eller är på väg att samla vatten, foder eller arbetar med lertegeltillverkning. Jag tänker att det där teglet står inte emot regn så bra. Det är ju bara soltorkat. När jag sedan finner en övergiven hydda byggd i lertegel och halmtak så är det överraskande svalt därinne men man ser också att lerteglet är rejält anfrätt.
d13146 d13147

Dag 12 – Nakamtenga, Burkina Faso, 7 april

7 april, 2017

Malariaångest.
På vägen hit så fick jag veta att svenska vaccinatörer rekommenderar malariaprofylax för hela landet, hela året. Jag fick också veta att det inte regnat sedan november och att det inte finns något stillastående vatten i Nakamtenga, som det kan växa myggor i.
Stina Berge, generalsekreterare i Yennenga Progress var här med sina tre barn och man i februari och de hade ingen profylax. Lennart Karlsson som bor här jämt har inte heller malariaprofylax.
Erica och Andrea som är här samtidigt äter det.
Så lite olika budskap. Jag kände mig trygg med rådet att det inte är någon risk så jag gick inte på lockropen från vaccinationsindustrin.
Väl här så finns det en lite liten damm med vatten i huvudsak för ankorna som vaggar omkring på området. Jag ser myggor. Vi åker också emellanåt in till Ouaga(dougou) och där finns stora dammar.
Jag har fått insektsbett. Troligen myggbett. Det har gjort att jag några dagar känt lite oro över om jag fattat rätt beslut.
malariaIMG_2982 (1)
Så kommer Lennart med den förlösande lösningen. Här finns malariamedicin man tar efter att man blivit smittat. Tre tabletter i tre dagar så är man fri. Så det har jag köpt och nu känner jag mig cool igen.

Dag 11 – Nakamtenga, Burkina Faso, 6 april

6 april, 2017

Att förstå bokstäver är inte självklart. Att fatta att de är symboler för ljud. Att de bygger ord och därför måste stå i en viss ordning och att den ordningen låtsas vara samma som ljudet i ordet. Att sedan symbolerna står för olika ljud beroende på sammanhang gör ju saken inte lättare.
Jag var med på en specialpedagogisk lektion igår. Pauline som tidigare var chef på förskolan och som vidareutbildat sig till specialpedagogik testar alla barn i skolan. Igår var sjuåringar inne i grupper om fyra och jag bad om att få auskultera vid en sådan lektion.
IMG_2969
En av eleverna har uppenbarligen inte förstått. Han har inte fattat grejen. Han gissade hej vilt på ljud och hade ingen aning om var de andra höll på med. Jag tror inte han är ointelligent. Han har inte fattat grejen helt enkelt. Men risken finns ju att han kommer att halka efter rejält om han nu som sjuåring inte hittar nyckeln till bokstävers betydelse för språk.
IMG_2972
Jag minns en särskilt viktig kunskap från min tid på lärarhögskolan. Vi skulle få förståelse för att vårt talsystem med basen tio inte är självklart. Därför skulle vi räkna med de fyra räknesätten i talsystem med andra baser än tio. Det mest kända alternativet är ju det binära. Där finns ju bara två siffror. Ett och noll. Om den näst sista positionen räknat från vänster är en etta och den sista en nolla (10) betyder det symbolen för två. Om man istället tänker sig basen sju så betyder samma sak (10) sju. Och om man i basen sju skriver 1111 vad blir det då? 343+49+7+1=fyra hundra. 2111=sjuhundrafyrtiotre. Ni vet väl att vår kultur regelmässigt använder sig av tre olika baser för talserier, binärt. tio och basen 12. Hade tiden konstruerats konsekvent med basen tio (alltså inte bara för delar av sekunder) hade matematik med tid inte varit så krånglig som den nu är. Man måste med andra ord förstå att siffrans position i talserier spelar roll. Samma sak är det med bokstäver.
IMG_2983
Att bokstäverna dessutom låter olika i olika ord gör det ju obegripligt. I alla fall för mig. Franskan är ju minst lika krånglig i sin stavning som i engelskan. Det finns härutöver massor med sammanhang där bokstäver finns med i stavningen men där de aldrig hörs. Hur ska man fatta det? Om man inte ens förstår att en bokstav oftast står för ett eller ett par ljud hur ska man då kunna läsa och skriva?
Jag har en enorm respekt för barn som inte omedelbart greppar detta. Jag har också en stor respekt för alla ni lärare som kämpar med knep och metoder för att få eleverna att hitta nyckeln. Att undervisa de som greppar är kul. Att undervisa de som inte gör det – det kräver sin pedagog.

Dag 10 – Nakamtenga, Burkina Faso, 5 april

5 april, 2017

Att köpa traditionella kläder. Det visar sig inte så lätt at få tag på traditionella kläder i Burkina, heller.
Morgonen började med att jag följde med Lennart till den svenska ambassaden i Ouaga. Yennenga har en projektidé om att hjälpa bönderna med bättre väderprognoser. Det finns ett europeiskt företag som utvecklat mycket bättre väderprognoser för väst-afrika, än vad som funnits tidigare. Nu när klimatförändringarna gör nederbörden mer stokastiskt än tidigare så blir böndernas erfarenhetsbaserade prognoser allt sämre.
I denna tjänst kan de ges säsongsprognoser (maj – november) över om det kommer att regna mindre, lika mycket eller mer än vanligt. På det sättet kan de planera vilka grödor som bör kunna sås lågt och vilka som bör sås högre och för vilken säsong. Nästa nivå är månadsprognoser. Ska man så i maj eller juni? Eller ska man vänta sig att det regn som brukar komma i början på maj sedan kommer att följas av en flera veckor långt regnuppehåll och därför ha is i magen att så först i juni eller juli. De erbjuds också en daglig 48-timmars prognos. Ska jag så idag och ta risken att alla frön spolas bort i natt? utmaningen är att företaget som utvecklat prognosen inte når ut till bönderna och de vill ha betalt för programvaran som används.
Yennenga har ju precis de detaljerade kunskaper om bönderna runt omkring som behövs. Yennenga utgör en perfekt försäljningsorganisation. Här har man för pilotstudien utbildad ett tjugotal rådgivare som gått till 1000 bönder och lärt dem att förstå informationen trots att de inte kan läsa och inte bara samla in deras mobiltelefonnummer utan också deras GPS-position och hur mycket skörd de fick senaste året. GPS-positionen behövs eftersom bönderna ännu inte har smart-phones utan måste nås med ”sin” prognos i sin enklare telefon. Det man nu behöver pengar till är just programvaran. Det handlar om några hundra tusen kronor.
När väl prognostjänsten är etablerad så är den helt kommersiell. Efter det första för bönderna gratis introduktionsåret så betalar de för tjänsten över sin telefonräkning om de vill ha den. Om de inte vill så låter de bli. Är systemet så bra som företaget hävdar kommer fler att vilja ha den om de hittar rätt pris annars faller det ihop. Inga dyra utvärderingar kommer att behövas. Inga långsiktiga åtaganden behövs för biståndsgivaren. Man skulle kunna tänka sig att företaget själva tar risken och till och med betalar Yennenga för marknadsföringsinsatsen men det verkar inte vara på tal.
Nåväl, det är för lite pengar för att Sida ska bry sig. Därför hänvisar ambassadtjänstemannen till ett brett kontaktnät med tänkbara intressenter. Känns onödigt. Yennenga skulle behöva heltidsanställa någon lokalt som bara jobbar med att söka projektpengar här i Burkina Faso.
1
Så småningom hade jag stämt träff med Pascaline som har sin syateljé i Ouaga. Jag hade bett henne vara min personal shopper för att hitta traditionella kläder. Men det som är traditionellt här är tydligen jeans och t-shirts. Vi var i flera butiker innan jag, med hjälp av min telefons översättarfunktion att förstå vad jag menar med traditionella kläder. Det lyckades mig i en butik ganska nära hennes ateljé, dit vi senare for för att äta en hämtlunch på ”mutton”, får eller get. I det här fallet get. Gott! De har ett peppar här som är fantastiskt gott. Jag bad om en extra påse peppar som jag tog med hit till Nakamtengas kök. Vi får se om de kommer att vilja använda det. Jag bad också Pascaline att köpa en förpackning som jag kan ta med hem till Lidingö. Jag vet ännu inte om det är en kryddblandning eller om det är ett lokalt peppar som är finmalt. Gott är det iaf.
Apropå syateljén är det en liten verksamhet. Men den rymmer en anställd. Hon fick inte mycket gjort när jag var där eftersom Pascaline sände henne på det ena ärendet efter det andra. I ateljén luktade det stickande av något jag inte kunde placera. Men när assistenten började stryka insåg jag att det kom från det stenkolvärmda strykjärnet. Jag erbjöd mig på stående fot att införskaffa ett elektriskt ångstrykjärn. Det kan ju inte vara bra att jobba i ständig rök från pyrande kol. Vi får se om Pascaline kommer med en räkning för ett ångstrykjärn eller inte.
2 3

Andrea har lillasyster Erica på besök i Nakamtenga!

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg finns en del övrigt att önska när det kommer till mina kunskaper i franska. Hur gör man då för att förbättra situationen?
Jo, man övertalar sin lillasyster, som har desto större kunskaper, att sätta sig på ett flyg till Burkina Faso!

Tre veckor in i min vistelse kom hon för att förgylla den under ytterligare tre veckor. Vad hon och vi har pysslat med under den tiden ska hon snart få berätta.
Först ska jag dock säga att jag har genomfört alla intervjuer med män och kvinnor, dock inte i samma par. Det har utvecklats till fantastiska samtal och lusten att prata kring positiv barnuppfostran, kommunikation och gemenskap inom familjen och vad en ledare egentligen är har varit otroligt stor. Öppenheten och viljan att dela med sig har gjort att jag har ett omfattande och väldigt bra material att gå vidare med. Precis som de som jag har intervjuat beskriver så känner jag hur spännande och utmanande det är med nya kunskaper och andra tankesätt än vad man är van vid. För att kunna förändras och förändra så krävs det precis som en av de intervjuade sa ”att man är öppen, nyfiken och verkligen försöker och vill förstå”. För mig handlar den närmaste tiden om att gå igenom och försöka förstå och sortera mitt insamlade material. Återstår att se vad jag kommer fram till och hur det ska presenteras och analyseras på bästa sätt. Precis som min syster nämnde så bestämde jag mig för att lämna ett grått och regnigt Göteborg för 45 grader och sol i Nakamtenga. Första gången i Afrika för oss båda och bara det innebär en massa nya intryck och upplevelser.

 

17797516_10154475740446463_1632638613_o

 

Dagarna har bl.a spenderats i restaurangens kök, där jag tillsammans med killarna som jobbar i köket har lagat både scones, lasagne, svensk Silviakaka och tacos med egengjorda tortillabröd. Förutom att agera tolk åt min syster försöker jag dessutom hjälpa till att sammanställa bra information till de svenskar som besöker Nakamtenga. Nätterna spenderas sovandes på taket där värmen är någorlunda hanterbar. Vi har dessutom hunnit med både svettig dans på det lokala discot, flera födelsedagsfiranden och cykeltur i närområdet.
Kanske också ska nämnas att vi, Andrea och Erica, har fått en personlig dedikation av radioprataren på den lokala radiokanalen. Efter några veckor här är det fåsaker som förvånar en, i Nakamtenga kan allting hända!

 

andrea2

Dag 9 – Nakamtenga, Burkina Faso, 4 april

4 april, 2017

Ännu en stilla dag i den Goda Byn. Jag bor i ett eget hus. Det finns ett ytterligare. Runt huset finns ett staket med grindar. Det är ett absolut krav att man stänger grinden efter sig varje gång. Stänger med regeln. Innanför stängslet finns buskar och träd. En del blommar. Allt är grönt och det vattnas. Det finns ingen gräsmatta men en hel del nyplanterade träd. Inhägnade är till för att hålla getterna ute. Om de kommer in så är det avätet på nolltid. Jag antar att åsnorna och fåren inte heller skulle ha något emot att komma in här om mumsa lite.
1 2
Det påminner plötsligt om hur det är på Tabor gård, Vetlanda. Gunnar hade några avgränsade hektar som fälldes av stormen Gudrun. Gunnar såg möjligheten och planterade ädellövskog. För att den skulle få stå i fred så behövde hela planteringen inhägnas med ett mycket högt stängsel för att älgar och rådjur inte skulle få käka sig mätta på bok, ek och ask. Det stängslet är tre gånger så högt som det som inhägnar trädgården här. På Tabor Gård har jag själv sett rådjur inne i hägnet i alla fall. Här verkar inte de betande husdjuren försöka sig på ett skutt. Det finns väl, trots torkan, tillräckligt för dem att äta för att de ska våga sig på den utmaningen.
Igår var det åter fuktigt och varmt. Inte som efter mangoregnet men ändå. Jag tyckte inte det kändes så farligt när jag vaknade. Inspirerad av den rena luften drog jag iväg på en morgonlöptur. Det är verkligen skönt på morgonen. Det är ljust men ingen direkt sol. Det är därför heller inga eller vaga skuggor. Djuren gillar ju det också och är därför ute och är mer aktiva än annars. Jag sprang in i en stor flock pärlhöns. Jag tror de heter så. När vi var i Uganda blev Ylva helt exalterad varje gång vi såg en flock. Här gick de runt som höns. De hålls tydligen också som boskap här. Hoppas jag får chansen att provsmaka äggen medan jag är här.
Jag var fräck nog att inte alltid springa runt gårdar och byar jag passerade. Jag känner mig ju lite obekväm när jag springer förbi deras morgonbestyr men det verkar inte särskilt irriterade. Mest förundrade. Gårdarna är ofta skräpiga. Marken är smutsig av husdjursträck, sot och aska. Husen ser ofta fina ut på utsidan. Plåttak på de flesta. Det lär de gamla inte uppskatta. Det blir sämre luftväxling under dem och regnen låter mycket högre. Men så mycket naturmaterial (gräs?) att bygga med finns inte såhär års. Trots detta så är barnen hela och rena när de går i små grupper mot skolan. Det också mätta ut. Jag fattar inte hur de kan hålla sig så rena under dessa förutsättningar. Själv blir jag dammig om benen bara jag går ut.

Dag 8 – Nakamtenga, Burkina Faso, 3 april

3 april, 2017

Stilla dag, hemma på Nakamtenga hela dagen. Skönt att inte hetsa runt och resa hela tiden. Även om det finns mycket at se på andra ställen så är det också skönt att lära känna Nakamtenga. Men det är inte lätt att gå runt själv och komma in. Framförallt är jag väldigt främmande och känner mig verkligen som en turist som kommer till lokalbefolkningen och fascineras av hur de lever. Känns oförskämt och påträngande. Obehaglig känsla för den är sann. Jag förundras över hur människor kan ha det och ändå leva ett gott liv i meningen att de är mätta, hela och rena. Men mer om det i en senare blogg då jag har mer att berätta.
Innebandyträningen var ovanligt bra igår. Vi körde mer fartintensiva övningar. Vilket i och för sig möjliggjordes av att det var färre spelare där. Det kanske beror på att de flesta börjat om i skolan och hade väl många läxor att läsa. Jag får absolut känslan av att skolgång och utbildning är mycket högt värderat här i Nakamtenga. Lennart berättar om hur ambitiösa personalen är att läsa fortbildningskurser och både fördjupa och bredda sina kunskaper. Han berättar också att de har ambitionen att dela med sig av sina kunskaper.
Bilder från innebandyplan får beskriva denna dag.
floorball2 floorball1

Ny bil!

Vill bara berätta att den nya bilen har anlänt och är registrerad och klar, finansierad av en stiftelse som stöttar vårt arbete under många år och som förstår behoven!  Vi är jätteglada för detta nyförvärv som kommer att underlätta arbetet för oss på alla sätt, både får att våra lokala Yennenga networkers/egen lokala personal, ska kunna åka på studiebesök, våra besökande Yennenga networkers/personer från andra länder som text Sverige ska kunna göra utflykter och studiebesök när de är på plats, och för att vi ska kunna frakta utrustning etc. Wendyame är vår chaufför och han kör bilen med briljans.
Varmaste, både bokstavligt och bildligt,  hälsningar
Lennart

Dag 7 – Nakamtenga, Burkina Faso, 2 april

2 april, 2017

Fuktigt. Plötsligt kändes luften fuktig. Känns som om den är klibbig. Det blåste också mycket igår. När jag påpekar detta för Lennart så lyfter han lystet huvudet och konstaterar ja, de blåser från söder. – Då kommer det nog att regna.

Men det blir väldigt mycket mer pressande med denna fuktiga värme. Gradantalet är något lägre men det känns mer pressande. Ingen löpning på morgonen. Orkade typ inte ur sängen, förrän strömmen slutat hålla rummet luftkonditionerat. Och då var det ju typ för sent.
Dessutom hade jag i ett svagt ögonblick där nyfikenheten tog över att följa med till Paulines kyrka på söndagsgudstjänst. Lennart skrattade åt mig när jag berättade att jag skulle dit. Nu var det inte alls så pingstkyrkligt som han skrämdes men visst var det speciellt. Efter halvannan timme kom Lennart från den katolska mässa han och Andrea och Erica varit på, och frågade om jag ville åka med dem hem. Pingstförsamlingens medlemmar hade, som alla andra församlingar, olika innerlighet. Några knäböjde och bad mot sin plaststolsits i detta enkla skjul för kanske 200 troende på grund av innerlighet och några gjorde det nog för att det var varmt och dagen efter natten före. Körer sjöng och en afrikanska levande musiken och rytmerna framförde hyllningar som påminner väldigt mycket om minimalistisk musik. House, dance, trance, Philip Glass och denna kyrkas musik har klara likheter. Syftar mot trans i upprepningen. En församlingsledamot var dyngsvettig redan efter 5 minuter. När Lennart erbjöd ett alternativ till att stanna ytterligare halvannan timme så accepterade jag. Jag var lagom svettig av att ha stått upp mesta tiden och dansat och klappat i händerna och lyssnat på simultant växlande predikningar på Franska och Moori. Men det kändes lite illojalt att lämna sällskapet i halvtid och inte åka hem och svalkas av fartvinden bak på en moped.
Erica och jag gjorde klar inventeringen av sjukvårdsutrustningen. Det känns ju bra att vara till den lilla nytta man kan. När vi lämnade över det jobbet till Lennart visade det sig att han skulle behöva automatisera excel-arket för internredovisning. Rolig uppgift som jag gripit mig an. Det första läget är enkelt – skapa en pivot-tabell. Men att sedan få den att lira direkt med hela kontoplanen kräver lite mer tankeverksamhet. Kul.
På eftermiddagen kom Pauline med hennes sönder och hennes väninna Pascaline till poolen och övade simning igen. Vi var alla mycket mer stillsamma idag på grund av den fuktiga värmen.
Det blev ett missförstånd med starten för innebandy-träningen igår. Pierre, som är ledare för innebandylaget sa till mig kl 19:00. Det var iaf vad jag uppfattade :-/ När jag kom dit fanns inga kvar, om de ens varit där. Kanske menade han 17:00. Jag får väl gå dit klockan fem och försäkra mig att jag inte sviker dem.
 1
När vi satt på Lennarts takterrass och åt kvällssoppan så såg vi ett ganska intensivt blixtrande på himlen långt bort. Men ovan oss så var himlen nästan lika stjärnklar som hittills sedan jag kom för en vecka sedan.
Pauline och hennes man och Pascaline bjöd sedan på hemgrillad kyckling. Det gick till så att vi gick ner till en av barerna vid vägen och beställde ett bord med stolar och dryck. Sedan kom maken så småningom på cykel och hade en nygrillad kyckling i en papperspåse. Vi fick vatten att tvätta händerna med innan vi började äta. I kycklingen var goda gurkor och till fanns ett pepparpulver i ett ihopvirat papper som var väldigt starkt och ändå med mycket smak. Jag hade ju redan ätit men ville absolut smaka. Det var mycket gott. Kycklingen var inte ens särskilt seg. Tvärt om. Jag fick skäll för att jag tände mobilen för att kunna se vad jag tog för bit men de verkar kunna se lika bra som katter i mörker. Märkligt. När jag satt där så försökte jag göra mig medveten om hur exotiskt detta är för mig. Jag är bjuden av nya bekanta på mat ute i svarta natten, under en stjärnklar himmel som emellanåt lystes upp av ett fortsatt intensivt blixtrande – nu lite mindre långt bort. Känner mig fantastiskt priviligierad som får uppleva detta. Det visar sig igen att livet är fantastiskt att leva.
På natten väcktes jag av att det lät som om någon kastade sten på plåttaket. Pang, pang, pang och sedan drog mangoregnet igång som en snabbt accelererande trumvirvel. Dånet var öronbedövande. Mäktigt.

Dag 6 – Nakamtenga, Burkina Faso, 1 april

1 april, 2017

Erica och jag fortsatte med det dammiga och varma inventeringsarbetet till strömmen tog slut vid förmiddagskaffet. Två timmars arbete och vi blev helt slut. Märkligt faktiskt. Men vi är noga.
Inga skämt här, iaf inte som jag märkte – grundlurad? Däremot läste jag centerpartiets i Stockholms stads och skrattade så högt så folk undrade vad jag höll på med och bad mig översätta till franska…,-/
Yennengas Förskoleföreståndarinna Pauline hade igår besök av sin väninna, Pascaline, från den närbelägna staden Ziniaré. Hon hade nog blivit lovad att bada i poolen. För första gången i hennes liv. Rädd för vatten, först. Glad, allt gladare. Vi blev en stor grupp vuxna som hade simskola, skvätte vatten på varandra och lekte med Paulines söta pojkar i bassängen.
[här försökte jag ladda upp en film från fritidsdiscot. Ni ska nog vara glada över att uppkopplingen är så seg.]
På kvällen hade Yennengas chaufför, Wendjam, fixat värsta fritidsdiscot på betongplattan. Rappartister från Ziniaré och lokala förmågor. Extremt dålig ljudanläggning på alldeles för hög volym. Jag följde istället med några till byns lokala pub och drack en öl. Lärde mig tricket att skölja ur glaset med ölen för att minska risken för att få i sig något annat än ölen. Tyvärr höll fritidsdiscot på till sent på natten så jag hade svårt att somna och jag vaknade tidigt idag på söndag, då vi alla ska gå i kyrkan…????

Dag 5 – Nakamtenga, Burkina Faso, 31 mars

31 mars, 2017

På fredagen åkte vi till Ougadougou – igen. Denna gång för att Sotissi, Yennengas lokala administrative chef, måste åka till försäkringskassan med några ärenden. Av någon för mig och Andrea och Erika Hallberg outgrundlig anledning fick vi följa med hela vägen in. Besökte gick smidigt och allt blev klart sånär som på att själva registeringen i försäkringskassans datasystem inte kunde slutföras pga strömavbrott. Ständigt dessa strömavbrott. Jag skulle bli tokig om jag var tvungen att ha en verksamhet här som var någorlunda beroende av el.

jaaaa
Sedan bar det av till skoaffärsgatan. Både Andrea och Sotissi behövde skor. Det fungerade som på alla andra ställen i världen. Ett konglomerat. Det är rationellt att alla konkurrenter är på samma ställe. Man vet var man ska om man ska ha, t ex skor. Utbudet var väl nästan lika lite varierat som vilket svenskt köpcenter som helt. Priserna lägre men det finns absolut lika hög kvalitet som hemma, minst, beroende på vilken europeisk skokedja man jämför med.
 soti
Vi också i en hantverksby. Lite konstnärskollektiv och mässa för konsthantverk. Fina saker och fula saker men mest välgjorda saker. Tyvärr är det ju mest saker jag inte behöver. Jag köpte en vacker livrem i anakondaskinn och en tvål.
Men det blev en lång het dag i en bil på en långsam väg med många gupp.

Betraktelse 1, Damm

30 mars, 2017

Överallt damm. Det smakar damm. Det ser dammigt ut. Det finns damm på alla ytor, alla växter, alla skrovliga utskjutningar så också väggarna och andra till synes vertikala ytor blir dammiga. Detta rostbruna sanddamm svävar om kring i luften. Ständigt. Man ser det väldigt tydligt i ljuskäglan från pannlampan i mörker. Det är som att gå ute en plötsligt kall natt då frosten fryser ur luften och svävar fram som knappt synliga iskristaller.
DSC_0097 (1)
Jag känner ångest som om jag vore en småbarnsförälder som går med barnvagn på Hornsgatan. Det kan inte vara bra med detta ständiga damm. Jag utgår från att det man ser i luften är för stort för att vara farligt. Men det lär ju finnas mindre dammkorn i luften också. Alla är väl inte i samma storlek?
Det är inte like intensivt, om det inte blåser, som det är när björk och tall pollen finns överallt hemma i Mälardalen, men det känns mer påträngande och det känns lite frätande i näsan.
Men lika lite som man kan göra något åt pollenattackerna i Sverige kan man göra något åt att det är så otroligt torrt här. Det är bara att stå ut, skydda utrustningen (t ex alltid stoppa in denna dator i fodralet när jag är klar med den), ställa in bilens ventilation på kupéluftcirkulation när man kör bakom lastbilar och, som många motorcyklister gör, bära munskydd. Kloka människor. Munskydd är nog viktigare än hjälm – som ju ändå lär vara för varmt om man skulle få för sig att bära en.

 

Dag 4 – Nakamtenga, Burkina Faso, 30 mars

Idag har jag fascinerats av vatten.
Jag dricker ännu mer än hemma men det är många färre toalettbesök än hemma. Det bara försvinner typ.
Vi var ute och cyklade lite efter frukost. (Cyklarna var en bedrövelse. Om det är någon som har förbarmande och sänder ett gäng ”Kronans” hit skulle det göra skillnad.) Men vi gjorde detta direkt efter frukost – Innan det hunnit bli så varmt!
Små virvelvinder uppstår redan då ute på sanden. Det är hett så in i bomben. Det är inte vindstilla men det ger ingen som helst svalka.
På marken ligger stenar som jag gissa består av stora delar järnoxid dvs rost. Vi var uppe på en liten kulle, en av flera så långt ögat når, som skulle kunna vara rena Kirunavaaraa. Stenarna är samlade i små högar. Emellan dem är det sopat. En kvinna gick och sopade sanden och gruset i högar. Har man inget annat att tjäna pengar på kan man sopa sand och sälja…

DSC_0100 (2) DSC_0099

Vi cyklade förbi ”gårdar” som knapp hålls upprätt. Där det enda taket som ser helt ut är på en traditionell hydda. Taken på de stenhus som finns har fallit in. Vi cyklade också förbi gårdar som såg väldigt välmående ut. Snygga raka nya stenhus, städade gårdar och rena barn. Men de har inga solceller och ingen annan el heller vad jag kunde se. Jag är för blyg, artig eller hänsynsfull, eller ännu inte tillräckligt fräck för att ta mig in för att se hur det verkligen ser ut.
Idag har jag och Erika (en kvinna som också är här) fått ett uppdrag av Lennart. Han har fått många lådor med medicinutrustning. Den behöver inventeras. Den finns instuvad i konferensrummet. Där är massor. Men också ett lager av damm över alltihop. Det har väl legat därinne en månad eller så. Det är något sjukhus i Sverige som donerat out dated operationsutrustning. Den är en fin utrustning men om den var för gammal i Sverige måste den snart komma till användning här. Plast och gummi går sällan bra med så mycket värme. Vi kom en bit på väg i alla fall.

 

Idag har jag också haft min första träning med innebandylaget. Åh, nu gick strömmen igen. Den har varit mycket stokastisk det senaste dygnet. Att luftkonditioneringen lägger av är obekvämt men att vattenförsörjningen avstannat känns oroande.

Dag 3, Nakamtenga, Burkina Faso, 29 mars

29 mars, 2017

Idag vaknade jag när det fortfarande var mörkt. Jag gjorde det jag snackat om – klev upp och klädde på mig springkläderna och drog ut och sprang. En fantastisk tur ut med vägen. På den rostbruna jorden vid sidan av som är så hård så hård. Det är bara lite lös sand på ovansidan annars är det som att springa på asfalten nästan. Jätteskönt. Jag kände mig lätt. Sprang ganska fort för att vara mig. Sprang faktiskt om och förbi en gammal man som cyklade förvisso långsamt, men ändå. När jag vände så dröjde det säkert 500 meter innan jag mötte honom. Han knöt näven till en uppmuntrande hälsning för att han tyckte att jag var stark. Jag var ute i cirka 50 minuter ungefär och borde sprungit i ungefär nio kilometer.
Idag fyller Lennart Karlsson 70 år. Jag tog med Åke Sjögrens ballonger i morse så vi kunde smycka såväl frukostbordet som tiofikat. Stora delar av personalen och patriarken var här och sjöng och firade. Lennart såg generad ut även om jag fick honom att erkänna att trots att ålder inte är något att yvas över så är det trevligt att bli uppmärksammad.

YEKAKA2
Idag var det den första organiserade innebandyturneringen i Burkina Faso. Vi for med vårt lag ner till Ougadougou. Där hade en svensk ordnat med Internationella skolan att vi fick komma och spela mot fem lag från huvudstaden. Vi var inte bra. Vi kom fyra. Gör få mål. Spelar sockerbit och upp-och-ner-bandy. Precis som Hässelby SK P95BC gjorde. Jag hoppas jag kan lyckas bättre med att utveckla spelförståelse hos dessa unga kvinnor och män. De är iaf äldre än vad Hässelbylaget var och borde därför ha lättare att ta till sig förklaringar. Jag kan ju fortfarande inte visa hur man gör. Det har med andra ord utkristalliserats att det jag kan göra här är att träna innebandylaget. Varje dag mellan 17:00 och 18:30.
Jag håller också på att samla någon sorts mod att ta mig för att komma runt i byn och inte bara hänga här i bycentret. Detta för att se hur de har det och om det är solceller eller om det är bevattningsanläggningar eller något helt annat vi kan bidra med. Men det är inte lätt att ta sig för något över huvud taget mellan 11:00 och 16:00.

Dag 2, Nakamtenga, Burkina Faso, 28 mars

28 mars, 2017

I morse var det inte så varmt. Men jag låg ändå ganska utslagen på sängen. Jag sov bra. Frukost, kl 0700 var ok. Mycket gott kaffe. Lyxigt att bli serverad.
DQMU2135
Sedan promenerade jag och Lennart Karlsson, lokal koordinator för Yennenga Progress och pappa till Stina Berge, ett varv runt bycentret och kolla till de olika verksamheterna. Han har ju varit i Sverige en vecka. Människorna är glada, tillmötesgående och de jobbar på rätt bra tycker jag. De rör sig så fort man kan i värmen. I sömnadsverkstaden var det redan full rulle. Full med kvinnor som höll på med olika plagg och projekt. Men allt hinner bli jordrostdammigt innan de är klara.
I metallverkstaden höll de på att svetsa bord och hyllor av fyrkantsprofiler. Bra val av material. Termiterna gillar inte metall och eftersom det just nu inte är det minsta fuktigt lär ju inte metallen rosta. Det märks för övrigt på bilar och cyklar och allt av metall. Det verkar inte rosta alls. Lennart var dock besviken på att de inte hunnit längre med bordprojektet under tiden han varit borta.
Vid vägen håller man på att bygga en bensinmack. Bra projekt. Inga bensinmackar sedan staden Ziniaré en bit bort. Smörjgrop och grop för cisternerna har för hand grävts ur rakt ner i sandstenen som ju är ett lättarbetat material.
Vi for till Ziniaré för att göra ärenden. Bl a hitta ett lokalt SIM-kort till min Iphone 6 men det finns bara till Iphone 5. Jag köpte inget mne när vi kom hem visar det sig att Erika hallsten klippt till sitt så att det fick plats och fungerar iaf för internet men inte för att ringa med. Jag fick istället en dong av Lennart som han laddat surfmängd på men jag får den nu inte att lira med min dator. Irriterande.

 

Avslutningsvis så har jag introducerats och gjort mina första insatser som tränare för floor ball laget (innebandy). De har tyvärr lärt sig spela med skolbandyklubbor. De är otroligt mjuka och korta så de kan varken hålla den med två händer eller dribbla. Det påverkar ju spelet. Men det finns potential. Det är en del sockerbit men de fattar mina instruktioner. Vi får se om de kan få loss lite utrustning från ett lag i Ougadougou som vi ska möta imorgon och som lär ha fått en hel container med utrustning.

Andreas första tid i Den Goda byn

25 mars, 2017

Den första tiden i Nakamtenga har bara flugit förbi och jag har redan varit här i drygt två veckor. Besöken av andra svenskar har varit många och programmet späckat. Jag har redan hunnit få en inblick i de flesta av verksamheterna i byn, alltifrån förskolan och primärskolan till ungdomsgården, restaurangen och byggnationen av en bensinstation. Trots mina mycket bristfälliga kunskaper i franska har jag inte mötts av annat än värme och nyfikenhet från de som bor och arbetar här. Ibland önskar jag att jag hade möjlighet att kommunicera via annat än kroppsspråk och enstaka ord på franska och engelska. Samtidigt får det mig att inse hur begränsad och tråkig man emellanåt kan känna sig i en miljö där man inte kan språket. Just det tror jag kan vara en nyttig upplevelse om inte annat.

Under mina tio veckor här ska jag samla in material till min masteruppsats i offentlig förvaltning, som jag läser på Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. Jag har fått ett stipendium från SIDA för att genomföra en Minor Field Study (bifoga en länk till MFS för mer info, om möjligt). Studien kommer att titta närmare på det initiativ till pappagrupper som har tagits i Nakamtenga, med stöd av Yennega progress nätverk. I enskilda samtal med deltagande pappor och deras fruar kommer vi bland annat att prata om föräldraskap, kommunikation och ledarskap. Redan nu har jag fått höra många berättelser som har gjort stort intryck på mig. Många av dessa har kommit från starka och modiga kvinnor som varje dag kämpar för och tror på en bättre och mer rättvis värld. Kanske kan en väg att komma dit vara att ge pappor och män möjlighet att reflektera över och diskutera sin roll som pappa, partner och man. Jämställdhet handlar trots allt om att vi måste ta tillvara den fulla potentialen hos alla barn, kvinnor och män i världen. Om vi inte gör det, om vi inte ger också kvinnor och flickor en möjlighet att uttrycka sig och förverkliga sin drömmar, så får vi som en av lärarna här uttryckte det ”bara ett halvt samhälle”.

/Andrea

En succé: Hiertekörens konsert den 12 mars!

22 mars, 2017

Efter att ha kommit hem från Nakamtenga och Den goda byn, anordnade Hiertekören den 12 mars en konsert som blev otroligt lyckad och uppskattad.
Närmare 140 (!) gäster kom, vilket var betydligt mer än vad som var förväntat. I takt med att gästerna stömmade in i Västanbygården dukades fler och fler bord upp för den kommande, hembakade fikan. Vilken stämning! Vilken energi! Och, vilket engagemang!

hiertekören1
Med en skön blandning av strålande…
– sångeri
– solisteri
– bakeri
– kaffekokeri
– taleri
– bilderi
– försäljeri och lotteri
… så blev evenemanget en succé! För att inte tala om den lilla pop-up butiken som anordnades i anknytning till evenemanget! Där såldes förkläden, grytlappar, halsband och mycket annat som var tillverkade i Den goda byn. Alla förkläden var slutsålda då alla gäster hade gått hem och borden stod nästan tomma.
hiertekören2
Pop-up butiken.
hiertekören 4
 
Det blev alltså ett fullknökat Västanbygården.
Entrépris, lotteri och försäljning genererade hela 12.464 SEK som ska gå till verksamheten i Den goda byn.
TUSEN TACK TILL ALLA SOM ENGAGERADE SIG I DETTA!

Dag 1, Nakamtenga, Burkina Faso, 27 mars

7 mars, 2017

Resan var inte särskilt påfrestande, eller hade iaf inte varit det om det inte var för att jag åt en frukost på Bryssels flygplats. Den matförgiftade mig som det så dramatiskt heter.
Jag sov inte så mycket natten mot måndag heller, så som jag inte gjort de senaste veckorna. Det har varit spänning inför detta äventyr än vad som är rimligt. Jag ska bara vara borta från Sverige knappa sex veckor och i Burkina Faso drygt fem. Det är ju inte eoner av tid.
OAWP6546
Flygresan var fin. Från Stockholm var det ju naturligtvis byst eftersom vi skulle byta i Bryssel. Och självklart var en kollega med ombord, Berivan Öngurur reste ner för en vecka med Europeiska Sociala Kommittén. Tyvärr sågs vi inte förrän vi kom ur flygplanet men kul ändå att ses.
När vi klev ur flygplanet på blanka eftermiddagen i Ouagadougou var det 43 grader. Eftersom jag redan innan svettades pga magontet så blev det rätt mäktigt att mötas av den torra bastuvärmen. Nåväl, svetten försvann från huden i alla fall. Det var tur att det fanns en toalett vid tullen men immigrationen gick smidigt i övrigt.
Vi möttes av chaufför och jag låg i baksätet och stod ut. Vägstandarden mot och förbi en ny flygplats som håller på att byggas på den här sidan om Ouagadougou skulle väcka en del uppståndelse i Sverige. Det var många gupp men också sträckor av bra asfalt. Där vägen är bra är den också ofta trafikseparerad med en rejäl avgränsning mot cykel- och mopedfil i båda körriktningar. Bra prio.
Väl framme tog jag en snabb dusch och lade mig på sängen. Släpade mig upp till middagen och drack vatten och åt en halv papaya. Sedan tillbaka till det luftkonditionerade rummet och jag sov till klockan 0700 i morse. Otroligt skönt.

Hiertekörens dagbok sista dagen!

2 mars, 2017

Nakamtenga, söndag 5 februari 2017.

Godmorgon, har du vaknat bra? Den vanliga morgonläsningen i Burkina Faso utväxlades många gånger denna morgon. Under hela natten hade bybor samlats för att hylla en av Yennenga Progress initiativtagare som lämnat jordelivet. De gamla traditioner hålls vid liv, barn och ungdomar finns i utkanten och de vuxna mer centralt. Där bildar männen en egen sång- och rytmgrupp medan kvinnorna har en egen grupp.

Vid sjutiden var det dax för vår frukost, som under en vecka blivit en så skön start på varje dag fylld med både äventyr och upplevelser. Lennart repeterade dagens program som återigen får oss alla att tindra med ögonen av förväntan.

IMG_1519 kopiaUppstigning i bussen! Hitta platser och sedan bär det av till Zinaré. Till en granitskulpturpark. Parken är naturligt belägen där det finns mängder med naturliga granitblock, stora och små. Konstparkens historia är intressant med initiativ av en lokal konstnär som sedan även fick stöd av sittande regent att förverkliga en park som nu blivit unik. Parken byggs på allt eftersom med hjälp av granit-skulptörer från hela världen. Idag är det ett intressant utflyktsmål. Den lokala guiden var mycket kunnig och gav oss god insikt i ett antal av de statyer som finns. Stina skötte både översättningen och samtidig barnmatning – med bravur. Besöket i parken avslutades med en kaffestund i skuggan.

Nästa etapp på dagordningen var att närvara vid en gudstjänst på Martin Luther Kings skola. Det är en internatskola för både flickor och pojkar. Vi hälsades välkommen med sång! Sång var en viktig del av sammankomsten och olika körer framförde fantastiska sånger. Ungdomarna från skolan bildade en flickkör och  en pojkkör. IMG_1536 kopiaDessutom hade de äldsta ungdomarna mindre konstellationer som i stämmor och harmonier tog fram vackra klanger. Även Hiertekören fick stiga fram och sjunga några sånger. Den ömsesidiga uppskattningen, av de olika körernas sånger, nådde jubelnivå! Efter predikan tog bussen oss tillbaka till ”vår” by.

Dax för lunch med en jätteöverraskning till dessert: SEMLA. Det var troligtvis den sista efterrätten vi hade kunnat tänka oss i Afrika. Grabbarna i köket hade åstadkommit ett litet underverk som uppskattades. Hemlandstoner för oss nordbor!

IMG_1553 kopia

Efter en siesta-period var det dax för generalrepetionen inför konserten. Först med flickkören från Martin Luther King skolan och sedan med barnen från Yennenga skolans mellanstadium. Alla bitar föll på plats och det var med viss spänningen vi blickade mot kvällens konsert.

Jubel, jubel, jubel när Lennart hälsade alla, som samlats till kvällskonserten, hjärtligt välkomna till Yennenga. Efter hans inledande ord startade de små barnen med sina sånger. Vår svenska kör fyllde på podiet och tillsammans med barnen framförde vi några sånger. (borde vara med någon bild från konserten – Gunnar?)

Sedan dax för Martin Luther King skolans flickkör på scenen som charmade publiken med sånger som det var rejält med ”tryck” i.

IMG_1552 kopiaLotta gillar att utmana, inte bara kören utan även publiken. Vet inte med säkerhet, men troligtvis var det premiär i Burkina Faso att framföra 8 verser av ”Klappa händerna när du är riktigt glad” med rörelser (!) tillsammans med publiken. Det var dock stormande succé. Publiken gillade att får vara med.  (Publikbild?)

Hiertekören framförde sedan sin repertoar. Sångerna inspirerade både till taktfasta klappningar och små utrop. Från scenen var känslan riktigt bra. Det var en ynnest att få förmedla ett smakprov på svensk körtradition.

Hela konserten avslutades med att en liten grupp elever från Martin Luther King skolan framförde ett skådespel med mycket allvar i: tonvikt på medmänsklighet och omtanke i stället för mobbing och utanförskap.

IMG_1079 kopiaVid vår middag, som hade grillmästare-Leif som gästkock, fick vi även nöjet att bli presenterade för ytterligare några av Lennarts många vänner.

En reflektion som infinner sig ät att det finns så många människor och alla har sin egen speciella historia. Vi är alla unika och tänk bara hur många olika omständigheter som måste inträffa för att just vi ska träffas, just här och just nu.

Tack är ännu en fantastisk lärorik och spännande dag i Nakamtenga.

 

Hiertekören dagbok dag 5

15 februari, 2017

Dag 5 Fredag den 3 februari

Vi gick upp extra tidigt för att åka in till Ougadougou för att se skådespelet med Mossikungen och cheferna. En gammal tradition, som spelas varje fredag, som går ut på att man föredrar freden framför att dra ut i strid.

Vi fortsatte sen till svenska ambassaden där charchè d’affaires  Mats Hårsmar mötte oss och berättade historiskt och aktuellt om Burkina Faso och Sveriges förhållande till landet. Efter kuppen 2015 har landet utvecklats positivt och svenska ambassaden har många bra idéer och kontakter. Mats och Lennart har tidigare arbetat gemensamt via Diakonia och har fortfarande mycket bra samarbete.

Efter det fortsatte vi till hantverksbyn Village Artisanal. Där fick vi se prov på en mångfald hantverk och konst bland annat av återvunnet material. Köpsuget tillfredsställdes och vi avslutade besöket med förfriskningar.

Sen smakade det bra med en god lunch på restaurang Verdoyante. Alla var mycket nöjda med maten och omgivningen. På hemvägen passade vi på att inhandla lite frukt i stånd efter vägen.

Ett dopp i bassängen satt fint innan körövningen inför kommande framträdanden. Vi åt middag på vår fina restaurang innan vi gick upp på taket och umgicks en stund. Därefter tog några av oss Eva på orden och prövade att sova under stjärnorna. Det var mycket angenämt.

Ytterligare en fantastisk dag var till ända.

Hiertekörens resedagbok dag 4

7 februari, 2017

Torsdag 2 februari

IMG_6251Tidig frukost 6.30 i Yennengas restaurang. Därefter var det dags att ta sig till Monomtenga. De flesta av oss hittade fungerande cyklar och kunde tillsammans med Stina cykla på roströda stigar till förskolan i nomadbyn. De som inte cyklade åkte bil tillsammans med Lennart. I Monomtenga möttes vi av sång från Adamas alla 20 förskolebarn. Vi fick delta på en samling och se hur man med enkla medel kunde visualisera olika talmängder. Kapsyler, fingrar och tecknade skyltar fungerar alldeles utmärkt.

IMG_6272Vi välkomnades också av kvinnogruppen Potan som genom ett Yennenga-projekt fått varsitt får att föda upp. Många av fåren hade nu fått lammungar och kvinnorna visade med stolthet vilka får de ägde. Kvinnorna dansade till vår ära och vi fick bl.a. lära oss att alla barn är allas barn bland detta nomadfolk.

IMG_6323Efter förmiddagskaffe var det dags att besöka en statlig grundskola i Nabitenga. Vi fick efter information av skolans rektor och Yennengas rektor Sinare tillfälle att besöka tre klasser. Burkina Faso har nyligen fått en ny läroplan och det är lätt att förstå svårigheten med att omsätta den i praktiken. Att individualisera utifrån varje elevs behov är inte lätt med 60-80 elever i varje klass, vilket kan jämföras med Yennengas betydligt mindre klasser.

Till lunch fick vi bl.a. smaka jams tillsammans med goda köttbitar. Några av oss besökte sedan Yennengas butik med alla fina och vackra varor. En del köptes också hem till vår egen butik och kommande café i Sandviken.

Klockan 16.00 fick vi besök av en grupp sjungande ungdomar från skolan Martin Luther King. De lärde oss My Jesus my savior som vi tränade tillsammans inför konserten på söndag. Vi fick i vår tur lära ungdomskören Hold on och Oh when the saints. Vilken glädje att få sjunga tillsammans! Efter några gemensamma danser som Sonja och Gabriella organiserade skildes vi åt för denna gång.

IMG_6343Denna upplevelserika dag avslutades med en dansuppvisning med Korgho Payadé och kvällsmiddag på Taket där vi kunde prata om dagen som varit och få information om morgondagens skådespel med Mossikungen och cheferna.

Tack för en fantastisk dag!

 

 

Hiertekörens resedagbok, dag 3

6 februari, 2017

Onsdag 1 februari

Vi åt frukost lite tidigare än vanligt för att vi skulle hinna se flaggan hissas på skolgården vid halv åtta. Eleverna sjöng andaktsfullt och med inlevelse nationalsången samtidigt som flaggan hissades i topp. Sedan blev vi inbjudna till de olika klassrummen där vi fick vara med vid en lektion och se och uppleva hur de arbetar.

Vi upplever att de har ett väl anpassat arbetssätt med engagerade lärare som ser varje elev och hjälper dem utifrån var och ens förutsättningar. Vi upplever också att det är en ömsesidig respekt mellan läraren och eleverna och att eleverna är intresserade av vad de läser. I femteklassen handlade lektionen om vaccination och dess betydelse, en viktig kunskap och förståelse för att ha med sig i framtiden.

20170201_090250Sen gick vi vidare till förskolan där de gjorde Karitesmör (sheabutter) och jordnötsringar, vi fick också prova på att hjälpa till.

Efter fikat gick vi till förskolan för att vara med vid deras lunch.

IMG_1519De började med att tvätta sina händer innan maten, barnen hjälpte varandra med tvål och sedan skölja händerna. Sen fick var och en mat i sina skålar och satte sig under ett tak i skuggan för att äta. Efter maten borstar alla sina tänder, en bra rutin för att få en bra tandstatus även som vuxen. ( En del av oss minns hur Fluortanten kom och undervisade oss i tandborstning och fluorsköljning när vi gick i skolan)

20170201_110627Efter lunch började förskolans barn att sjunga för oss och sedan sjöng vi tillsammans med dem. Vi lärde dem några svenska rörelsesånger och avslutade med att sjunga Broder Jacob på franska tillsammans med elever och personal. Vi gick sen tillbaka för att se och hjälpa till med slutförandet av Karitesmöret och provsmakade de nu friterade jordnötsringarna. Fick sedan lunch och sedan blev det sång igen men nu med de äldre barnen klass 4 och 5 och de sjöng för oss också.

Vid fikat köpte vi Burkina Fasos hemma dräkter inför semifinalen i fotboll mot Egypten som vi ska se senare på kvällen i ”öl haket i byn”, vi ska heja på hemmalaget tillsammans med alla bybor.

Efter kaffet delades vi upp i grupper och följde med våra guider till några Mossigårdar för att se hur de bor och lever i sina traditionella enrumslerhyddor, under väldigt enkla förhållanden. Vi fick även besöka en av lärarnas hem, vi ser att de har haft helt andra förutsättningar att förbättrat sitt boende, troligtvis utifrån utbildning och erfarenheter som lett till en bättre ekonomi och som i sin tur gett förutsättningarna till att kunna bygga ut sitt hus så som det ser ut i dag. Hus med tre rum, ett nybyggt kök och utedass.

Middag serveras…

Vi avslutade dagen med semifinalen mellan Burkina och Egypten som tyvärr slutade 4-5 till Egypten efter förlängning och avslutningsvis straffar. Burkina var det bästa laget de borde ha vunnit…

20170201_204424God Natt!

 

 

 

Hiertekörens resedagbok

3 februari, 2017

Januari 30

Resan började med en rivstart, avresa från Sandviken kl 02.30. Bussresan gick bra men redan vid Bromma flygplats blev det stopp, flygplatsen öppnade först 05.30 och vi var på plats betydligt tidigare än så. När väl dörrarna öppnades började vi med att checka in allt bagage, och det var en hel del, alla hade två  x  23 kg. Där fanns både en elorgel, flera gitarrer och en laguppsättning med innebandyklubbor. Sedan var det dags att gå ombord på planet till Bryssel. Väl ombord passade de flesta på att ta en välbehövlig vila. Efter kort väntan i Bryssel var vi så ombord på planet som skulle ta oss till Ouagadougou. Efter 6 timmar landade vi och efter en del pappersexercis så väntade Lennart med buss för vidaretransport till Nakamtenga. I Nakamtenga blev vi inkvarterade i Lennarts hus och i gäststugorna på Yennengas område. Vi samlades sedan på taket för välkomstmiddag och lite information om veckan program. Det blev en tidig kväll.IMG_2780

Januari 31

Upp med tuppen bokstavligt talat, här behövs inga väckarklockor, när solen går upp vaknar byns alla djur till liv, och vi med dom. Frukost serverades i restaurang Yennenga kl 07.00. Under frukosten så såg vi skolbarnen som anlände för dagens undervisning.

IMG_2796Sedan samlades vi i skuggan under trädet för att ta del av information om Yennengas fantastiska verksamhet i ”Den goda byn”. De av oss som varit här förut imponerades av allt som hänt sedan 2008. Vi tog sedan en snabb rundtur för att se på de olika verksamheterna och välkomnades varmt av förskolebarnen som sjöng för oss. Även restaurang, verkstad, syatelje och köksträdgård hanns med. Sedan var det dags för förmiddagskaffe i restaurang Yennenga, vi fick hembakade kanelbullar, inte illa, de smakade fantastiskt. Vi gick även en tur i byn där vi besökte en statlig högstadieskola samt ett byggnadsprojekt som skall bli byns första mack. Till lunch serverades svenska köttbullar med potatismos, och efter den en välbehövlig paus med tid för siesta eller ett dopp i poolen. Bankomaten i Ziniare besöktes för att alla skulle få ut lokal valuta och samtidigt passade vi på att sortera alla gåvor vi haft med oss. Före middagen var det några som tillsammans med Stina och Herman promenerade till berget och såg på omgivningarna från utsiktsstenen. Dagen avslutades med Burkinsk middag som tillretts av lärarna på skolan. Den traditionella hirsgröten ”tô” med tomatsås och massor av andra rätter. Till det drack vi saft tillverkad av blombladen från osseille.

IMG_2800Efter middagen anlände byns flickor för att servera den traditionella välkomstdrycken och för att ge oss en dansuppvisning som var mycket uppskattad. Dagen avslutades med fortsatta diskussioner och reflektioner på Lennarts tak. Vi diskuterade hur vi på bästa sätt kan stödja Yennenga som ambassadörer för ”Den goda byn”. En annan viktig fråga som belystes är behovet av faddrar till skolbarnen för att säkerställa att verksamheten kan fortsätta att vidareutvecklas. En fråga som vi får anledning att återkomma till under veckan. Om ni redan nu vill läsa mer om att bli fadder läs mer här

Höstterminen drar igång!

31 augusti, 2016

I Nakamenga är man mitt i regntiden.  På samma sätt som några år tillbaka kommer inte regnen igång ordentligt förrän andra hälften av juli. Det gör att det alltid är osäkert att veta om regnen kommer att komma så länge att spannmålen hinner växa och mogna på ett bra sätt.  Sotissi skrev i ett mail idag att man är lite oroliga för at det växer lite för långsamt.

I år är det lite speciellt i området runt Nakamtenga. Yennenga Progress tillsammans med metreologiföretaget Ignitia, genomför under hela regnperioden ett pilotprojekt med syfte att ge bönderna aktuell information om kommande regn med hjälp av SMS meddelande till deras telefoner.  1000 bönder i 20 byar får denna information varje morgon.  I juli genomfördes en utbildning av 20 fältarbetare som i sin tur har utbildat bönderna om denna tjänst som kan bidra till bättre skördar för brukarna.  Tjänsten har nu fungerat i en månad med gott resultat. I slutet av oktober ska en utvärdering göras för att få underlag för en eventuell fortsättning och utvidgning av projektet.

Det är ”sommarlov” för både förskolebarn och grundskolebarn fram till den 1oktober då det nya skolåret drar igång igen. Lärarna på grundskolan har under två veckor i augusti genomfört en fortbildning under ledning av rektorn Issifou Sinare.  En ny läroplan håller på att tas i bruk i Burkina Faso och det är viktigt att våra lärare är väl införstådda i vad den innehåller.  För vår skola är den nya approchen inte något nytt. Det som nu ska introduceras i de övriga skolorna är vad vi i Yennengaskolan redan jobbar efter många år. Vår rektor är redan mycket efterfrågad i skolregionen för rådgivning om hur vi arbetar.

Under sommaren har också ett trädplanteringsprojekt genomförts. Vårt team som arbetar med miljöfrågor har haft ansvaret att distribuera olika typer av trädplantor till familjerna i byn. Ett liknade projekt genomfördes även förra sommaren med gott resultat.  Vi försöker få ut ca 1000 plantor även i år.  Det är ett projekt på lång sikt – men det är avgörande för att rädda miljön och i detta torra land.

Sotissi Compaoré är den som har det övergripande ansvaret för Yennenga Progress verksamhet i Nakamtenga. Han sköter den uppgiften med bravur. Han har ansvar för stort och för smått. Från att varje dag se till att termiterna inte tar sig in i våra byggnader till att hålla kontakt med myndigheter i olika frågor som gäller vår verksamhet.  Just nu handlar det om olika tillstånd som Centret måste ha för att få driva t.ex restaurangverksamhet och uthyrning av seminarielokaler etc. Yennenga Progress har medarbetare i Burkina Faso som vi är mycket stolta över.

I mitten av september sätter höstens verksamheter igång på allvar.  Lärarna på förskola och grundskola ska jobba med inskrivning av elever och förbereda höstterminens verksamhet. På byggsidan ligger närmast att så fort som möjligt försöka få färdig åtminstone ett nytt klassrum samt att bygga färdig en butik där våra lokala produkter ska presenteras på ett inbjudan sätt.

LK 29 aug 2016

Sponsra en lön!

31 maj, 2016

Sedan 2001 har verksamheten i byn Nakamtenga, Burkina Faso vuxit och utvecklats vidare till det koncept vi idag kallar Den Goda Byn. Vi har idag ett 80-tal lokalt anställda som arbetar med allt från förskoleverksamheten till trädplantering och svetsning. Att säkerställa lönerna för de anställda är en förutsättning för att verksamheten ska kunna bedrivas på ett långsiktigt hållbart sätt. Läs om Ekolådans engagemang och låt dig inspireras!

Utöver Ekolådans engagemang har Lyra Scandinavia och AJ Offentlig Interiör bestämt sig för att sponsra lönerna för förskolläraren Edith Zoungranas respektive rektor Sinare Moumounis. SW finansierar sedan många år Förskoleföresståndaren Eugenie och Språkkonsulterna lika så Adama Diallo. Är ditt företag näst på tur?

Med ert bidrag bygger vi framtiden!   

Genom ditt/ert månadsbidrag på mellan 800-3500 kr kan vi täcka lönen plus sociala kostnader och försäkringar för en anställd i Burkina Faso. Personalen är det viktigaste vi har för att kunna fortsätta att utveckla verksamhet och metoder anpassade för de förutsättningar som finns just här.

Vad får ni?

  • Följa den anställde och verksamhetens utveckling på ett mycket personligt sätt.
  • Ge era medarbetare stolthet i att bidra till en positiv samhällsutveckling, samt i extern kommunikation ge en kompletterande bild av vilka värderingar ni står för.
  • Tillgång till Yennenga Progress nätverk där det sker ömsesidigt kompetensutbyte.

Anmäl dig eller ditt företag via info@yennengaprogress.se och hjälteskapet är i gång!

Ekolådan stödjer ekologisk odling – nu också i Den Goda Byn

18 maj, 2016

Sedan 2014 har Ekolådan sponsrat Yennenga Progress verksamhet genom att bjuda på frukt vid seminarier och andra evenemang. Nu tar de sitt engagemang vidare genom att säkra finansieringen av Parmoussa Sawadogos lön. Parmoussa är stenläggare och trädgårdsansvarig vid Yennenga Progress utbildningscenter i Nakamtenga, Burkina Faso.

Att säkerställa lönerna för de anställda är en förutsättning för att verksamheten ska kunna bedrivas på ett långsiktigt hållbart sätt. Parmoussa har arbetat på Yennenga center sedan 2015, där han ansvarar för tillverkningen av marksten.

På mindre än en vecka gav Parmoussa Yennenga Progress skolträdgård nytt liv. Han grävde nya trädgårdssängar, la i ny jord, sådde, planterade och vattnade. Trots att han själv aldrig gått i skolan kunde han på ett pedagogiskt sätt involvera barnen i arbetet. I all sin enkelhet illustrerar detta en av Yennengas grundidéer: när rätt person får verka på rätt plats börjar det växa!

Ekolådans mål är att ge människor tillgång till goda grönsaker och frukter och samtidigt stödja ekologiska odlare i deras arbete.

– Vi vill minska avståndet mellan dem som odlar grönsaker och frukt och de som lagar och äter dem. Möten mellan människor och världar skapa närhet och förståelse för hur saker och ting hänger ihop. Det ska bli härligt att följa Parmoussas arbete och vi ser fram mot samarbetet med Yennenga Progress säger John Gerhard på Stiftelsen Biodynamiska Produkter som står bakom Ekolådan.

I Yennenga Progress förskola i Nakamtenga är trädgården en viktig del i undervisningen. Genom trädgårdens frukter lär sig barnen färg och form och genom att se hur saker växer och hur vi gemensamt tar hand om dem får de med sig en respekt för naturen och den traditionella kunskapen om odling.

Den Goda Byn!

17 maj, 2016

Den varma vinden fläktade stilla. Vi satt vid den nästan uttorkade dammen, vid restaurangen i Nakamtenga – byn där Yennenga Progress grundades. På de två veckor jag var på plats ville jag hinna sitta ner med alla medarbetare. De är ett 80-tal, så vi satt ner i grupper om 6-8 personer. Vi pratade om de olika verksamheternas framgångar och frågeställningar, visioner, relationer och planer framåt. Vi tittade på räkenskaperna och vad vi åstadkommit, och helt plötsligt föll allt på plats! De olika verksamheterna bildade ett mönster. Ett pussel vars bitar passade in i varandra. Vi har lagt grunden för ett välfärdssamhälle i mikroformat – och därmed också konceptet Den goda byn!

Hur skapas möjlighet till ett hållbart välfärdssamhälle? Det kändes som vi faktiskt fick svaret på den frågan, den där dagen i oktober, då jag satt med ett av byggteamen i Nakamtenga. Yennenga Progress bidrar till positivt samhällsbyggande genom att utveckla och samordna olika verksamheter i lokalsamhället. Yennenga tillför lösningar, kompetens och resurser genom sitt nätverk av företag, organisationer och privatpersoner. Syftet är att skapa ”Den goda byn” och använda dessa erfarenheter för att skapa fler goda samhällen som på sikt blir självbärande.

Vi pratade om hur skolor, sjukvård, infrastruktur och annat i välfärdssamhällen som Sverige är skattefinansierade, dvs. betalas av oss alla. För att det ska fungera, krävs en samhällsstruktur som kan organisera detta och inte minst förtroende för denna samhällsstruktur och dess beslutsfattare.

Från start har verksamheterna vi byggt upp i Nakamtenga skapats utifrån lokal analys av behov av konkreta lösningar för samhällsutveckling. Fokus har legat på utbildning, hälsa och infrastruktur – behov som en välfärdsstat bör tillgodose sina medborgare. Detta är verksamheter som i sig själva inte kan bli självbärande ekonomiskt med den målgrupp vi riktar oss till. Den typen av samhällstjänster måste finnas i en kontext där vi kan säkerställa långsiktig finansiering utan att vara beroende av trender inom biståndet. Vår lösning på detta är att skapa en struktur för lokalfinansiering i kombination med engagemang i Yennenga Progress nätverk globalt.

När vi på ungdomsgruppens i Nakamtenga förfrågan startade yrkesskolorna: textil, restaurang och bygg, hände något. Med ett invånarantal på dryga 1500 personer i Nakamtenga med omnejd, som hittills levt så gott som enbart på självhushållande jordbruk, hade vi, i och med redan befintliga verksamheterna och de nya yrkesskolorna tidvis 70-80 personer med regelbunden lön. Från att haft en minimal marknadsplats i byn, vars största omsättning var att sälja lokalt bryggt öl, håller  marknaden på att utvecklats till en levande mötesplats med fler aktiviteter. Denna utveckling har skett med enda pådrivande faktor, en växande lokal köpkraft.

Företagande skapar resurser till den enskilda entreprenören och till dennes familj och lägger därmed grunden till ett fungerande välfärdssamhälle. Det är inte idéer och drivkraft som saknas för företagsamhet, utan den nödvändiga miniminivå av köpkraft som saknas i områden där befolkningen i stor utsträckning lever på självhushåll och där allt för få har avlönade arbeten.

Genom att fortsätta att utveckla yrkesskolorna, kan de intäkter som skapas genom att verksamheterna säljer sina tjänster och produkter, också generera intäkter till byns skolor, infrastruktur och andra sociala investeringar.

Arbetet är i sin linda och Nakamtenga har många stora investeringar kvar att göra innan befolkningen har sina rättigheter täckta av hälsa, utbildning och möjlighet till egen försörjning. Detta är investeringar som kräver mer än vad yrkesskolorna och de lokala småföretagen kan frambringa, men insikten att det är möjligt, skapar entusiasm, hopp och stolthet. Känslan av värdighet och respekt är lättare att känna om beroende inte är definitivt och massivt.

Yennenga verkar utifrån FN:s 17 nya utvecklingsmål, där ansvaret för att skapa en global hållbar utveckling ligger hos alla aktörer; civilsamhälle, näringsliv, regering och stat, oavsett var i världen de befinner sig. Vi påverkas alla av hur världen mår i stort. Vi måste lösa världens problem tillsammans. Tydliga exempel är epidemier, miljöförstöring och terrorism, som faktiskt är länkat till lokala samhällens välfärd  överallt på vår jord. Yennenga Progress bjuder in företag, organisationer och privatpersoner att engagera sig med kompetens, tid och pengar i en stor portfölj av projektidéer och pågående verksamheter, som ger konkreta resultat för hållbar positiv samhällsutveckling.

Visioner, drömmar och teorier är spännande. När dessa blir verklighet blir det roligt på riktigt! Jag blir fortfarande varm och uppspelt då drömmarna vi kämpat för, slår in och blir verklighet. Då teorierna vi trevande formulerat, blivit verklighet, och då det vi haft på känn, plötsligt formulerat sig själva – som ”Välfärdssamhället i mikroformat” och konceptet ”Den goda byn”, som utvecklats av oss alla gemensamt – då har vi kommit en bit på väg. Då kan vi med tillförsikt arbeta vidare.

Stina Berge

Generalsekreterare

Roligt att du vill bli en Yennenga Networker, en till hjälte som bidar till en bättre värld! Berätta lite kort om dig själv så hör vi av oss.
Varmt tack!
Roligt att du känner till en potentiell Yennenga Networker! Berätta lite kort om den här personen så hör vi av oss.
Varmt tack!