För två veckor sedan landade familjen och jag igen på svensk mark efter dryga fem månader i Nakamtenga, Burkina Faso. Att få arbeta i verksamheterna under en längre tid är sagolikt!

Varje vecka har vi veckomöten i verksamheterna. Och när det är under en längre period så här, så hinner vi bortom de akuta frågorna och kan komma vidare med strategi, drömmar och planerna framåt. Underbart.

Men gång på gång slår det en: för att kunna utveckla, skapa och vara strategisk, krävs det att vi har grundläggande mänskliga rättigheter täckta: grundläggande utbildning, tillgång till hälsovård när vi blir sjuka och det mest basala vad gäller infrastruktur av mat på bordet, rent vatten och ett säkert hem.

Även om vi kommit långt vad gäller just detta i Nakamtenga, Den goda byn, har vi en bit kvar innan vi kan hantera katastrofer av detta slag. När skörden slår fel, för bönder som till största del lever på självhushållning, ligger vi här sömnlösa. I Burkina finns en enda odlingssäsong för spannmål. Skörden är i oktober och maten måste alltså räcka till nästa skörd. Redan vid jul hade familjerna tomt i sina förråd och började köpa in mat.

Vi har suttit lutade över bordet, och lagt planer för hur detta inte ska kunna få hända igen. Hur vi kan utveckla jordbruket, skaffa klimatanpassade grödor, installera droppbevattning, konstant se till att ha en sädesbank att ta till år som detta. Men detta kommer vi att kunna luta oss mot om ett par år eller så. Människorna i byn står utan mat NU. Då är det svårt att ta sig tid att vara strategisk.

Under våra fem månader i byn hade min yngste son en barnflicka, Noëlie. När hon skulle få sin första lön, frågade hon om vi kunde spara den åt henne. Hon bor med sin storfamilj, dvs sina föräldrar, mor och farföräldrar, syskon och syskonbarn. Att ta hem lönen skulle innebära att de direkt skulle ta slut för vardagliga behov. Nu undrade hon om vi kunde ha kvar den och om hon kunde hämta ut den längre fram. Hon vill utbilda sig, investera för framtiden och då måste hon spara pengar. Hon läser nu in grundskolan på kvällskurs och drömmer om att bli läkare.

I fredags fick jag ett meddelande från Lennart i byn, att Noëlie kommit och hämtat ut hela sin lön. Varför? Därför att familjen inte har någon mat alls kvar. De måste köpa in majs och hirs innan priserna stiger ytterligare.

Det gör så ont i hjärtat att människor aldrig får möjlighet att kunna bygga upp något långsiktigt. Livet är skört på landsbygden i Burkina Faso. Det är helt enkelt livsfarligt att vara fattig!

Familjerna i byn har redan börjat plocka löv från ett speciellt träd som går att använda för att göra sås på, och som man äter då det inte finns något annat att äta.

Precis som Noëlies familj skulle vi nu behöva bunkra innan priserna skenar. Vi skulle behöva bunkra både utsäde inför nästa säsong och inte minst mat, så att familjerna vet att det finns på bordet till nästa skörd.

Vi vädjar nu till alla som har möjlighet att göra det möjligt. För detaljer om logistik, distribution, långsiktig plan osv är det bara att höra av er! Denna text skulle bli för lång om jag lägger in det här! Vi behöver samla in ca 500 000 sek. En stor familj med 10 personer kan leva på mellan 400 – 800 kr i månaden. Det är ca 3 kr om dagen per person.

Katastrofpengar finns först när människor börjar dö! Vi vill göra något innan det gått så långt!

Tillbaka till Progress