Hur säkerställer vi tillgång till dricksvatten?

Strax bortanför Nakamtenga växer en ny by fram, bebodd av poularfolket, ett före detta nomadfolk med djupa rötter i boskapsskötsel. Men världen förändras. Klimatet blir torrare, befolkningen större, och betesmarkerna räcker inte längre till. Det som en gång var självklart är inte längre möjligt. För att överleva tvingas människor tänka om, slå rot och skapa något nytt.

För ungefär tjugo år sedan deltog en ung kvinna, Adama Diallo, i en lärarutbildning hos Yennenga Progress i byn Nakamtenga. När hon återvände till sin nybyggarby, Monomtenga, bar hon med sig mer än kunskap, hon bar en vision. Hon ville ge byns barn en framtid.

Med enkla medel började hon. Under ett karitéträd satte hon upp stråmattor som väggar och skapade en plats för lärande. Där, i skuggan av trädet, tog de första stegen mot utbildning form. Med tiden, och med stöd från Yennenga Progress, kunde ett litet skolhus byggas. Drömmen växte. Men ett stort hinder kvarstod: Vatten.

Varje morgon vandrade Adamas man två kilometer med åsna och kärra för att hämta vatten till förskolebarnen, vatten att dricka, vatten att laga mat med. Det var ett tungt och tidskrävande arbete, men nödvändigt.

Försök gjordes att borra efter vatten i byn. Inte bara en gång, utan tre. Varje gång utan resultat. Marken förblev torr. Många hade gett upp där, men inte Adama. Hon vägrade acceptera att det var omöjligt. Med orubblig beslutsamhet fortsatte hon att söka lösningar. Till slut fann hon en givare som var villig att finansiera ännu ett försök.

Borrningen började. 65 meter, lite vatten, men inte tillräckligt; 100 meter; 120 meter. Entreprenören skakade på huvudet. “Det finns inget vatten här.” Men Adama stod fast.
“Fortsätt.” Så de fortsatte. Och så vid 185

meters djup hände det. Vattnet bröt fram. Det sprutade upp ur marken som en fontän, klart och livgivande. Glädjen i byn var överväldigande. Det som hade verkat omöjligt hade blivit verklighet.

Ett vattentorn byggdes och en tank installerades på en hög ställning. För första gången fanns vatten nära till hands. Barnen anlade en grönsaksträdgård för att förbättra sin kost. Livet förändrades. Men framgången förde med sig nya utmaningar. Efterfrågan på vatten bland befolkningen i området, som tidigare gått långt men nu hade vatten nära, blev snabbt större än tillgången. Varje morgon ringlade kön lång. Vattnet tog slut innan det var dags för att hämta vatten till skolans behov. Trädgårdens produkter av lök, morötter och andra grönsaker vissnade och torkade bort.

Än en gång ställdes Adama inför en prövning, och än en gång vägrade hon att ge upp. Hon tänkte, vägde sina möjligheter och agerade. Hon sålde en av sina kor och använde pengarna till att köpa en extra vattentank, reserverad enbart för skolans behov.

Idag står den nya tanken på plats vid odlingarna, och säkerställer att vattnet räcker. Grönsakerna kan växa igen, barnen får både näring, kunskap och rent vatten att dricka vid skolan på den öppna dammiga slätten. Och åsnan, som så länge burit byns börda, kan äntligen vila.

Den här berättelsen handlar inte bara om vatten. Den handlar om modet att fortsätta när andra ger upp. Om styrkan i att tro på lösningar, även när marken verkar torr. Adama Diallo visar att verklig förändring börjar med en enda människa som vägrar acceptera det omöjliga och som istället väljer att borra djupare.

Adamas förskola har från och med i år en ny givare som säkerställer driften, nämligen Erikshjälpens secondhand-butik i Skene. Yennenga Progress arbetar ständigt med och delar så klart till 100% Erikshjälpens grundläggande övertygelse om att barn har rätt till en trygg uppväxt, utbildning, delaktighet och framtidstro.

Det är vad den här berättelsen säger oss, och att det är just en secondhandaffär som stödjer verksamheten känns extra bra, inte minst när vi lyfter frågan om vatten! Hur påverkar ditt liv världens vattentillgång och användning av vatten?*

*Googla hur många liter vatten det går åt att göra ett par jeans!