Polarisering löser inte systemfel – samarbete gör
Gimdalen i Jämtland. Jag promenerar genom byn. Byn är egentligen bara en huvudgata, med hus och gårdar med väl tilltagna trädgårdar runt. Här har människor bott i generationer. Här är det viktigt att engagera sig i jaktlaget och vara med på föreningsdagarna. Här bakar vi traditionellt tunn-bröd i bakstugan, snickaren är hyllad för sitt vackra hantverk, och fotografen gör porträtt på alla i byn i ett konstprojekt. Denna by personifierar en plats där alla känner alla och traditioner firas tillsammans.
Men det är också så att denna huvudgata pryds av flaggor. Varje lyktstolpe har en flagga, som representerar ett land någon av byns invånare kommer ifrån. Det ser nästan ut som att vi kommit till något FN projekt. Det är förutom svenska flaggan, ser vi flagga från Sydafrika (representerar gården vi besöker! Mogården), det är Libanon, Turkiet, Storbritannien, Norge, osv, och Pride-flaggan.
Vad säger detta om denna lilla by i Sveriges hjärta? Vi lever i en tid där polariseringen tilltar. Där ”vi mot dem”-retoriken får allt större utrymme i nyhetsflöden, på sociala medier och i mellanstatliga relationer. Men om vi verkligen vill förändra världen till det bättre, bekämpa fattigdom, ojämlikhet, klimatkris, pandemier och konflikter så måste vi våga gå emot den förenklingen.
För visst finns det systemfel. Det finns globala obalanser och historiska orättvisor som länge format maktrelationerna i världen. Många människor har all rätt att känna ilska, sorg och frustration över hur de eller de samhällen de tillhör blivit och fortfarande blir marginaliserade eller exploaterade.
Men vi förändrar inte systemen genom att förstärka motsättningarna. Vi vinner inget på att kollektivt förkasta hela folk, regioner eller idéer baserat på deras ursprung, religion eller politiska tillhörighet. Varken alla västledare är utsugare, eller alla afrikanska ledare korrupta. Det är en farlig tankevurpa att tro att lösningen ligger i att välja sida mellan öst och väst, syd och nord, svart eller vit, efter religion eller etnisk tillhörighet.
Vi behöver i stället börja se att det finns fantastiska människor, lösningar och idéer i alla delar av världen. Det finns ett uppvaknande, globalt, där fler än någonsin ser orättvisorna och vill förändra. Vi kan inte låta polariseringen splittra den gemensamma kraften.
Att samarbeta med de som vill väl, oavsett var de befinner sig, är avgörande. Och det är många!
Vi behöver alla börja hålla våra egna ledare ansvariga. Det finns väldigt mycket att städa upp på vår egen tröskel för att kunna bygga stabila strukturer framåt. Inte bara peka finger över gränser. Det är först när vi gör det, tillsammans, som verklig förändring blir möjlig.
