Vi behöver inte svar på en fråga i taget — vår vardag är komplex

Förra veckan satt jag i en konferenssal i Sverige och lyssnade på forskare, poliser och militärer, näringsliv och civilsamhälle resonera om ledarskap i en värld där kartan ständigt ritas om medan vi rör oss över den. Jag kunde inte låta bli att tänka att de beskriver exakt det vi gör varje dag i Nakamtenga.

Konferensen arrangerades av CSMS, Swedish Center for Studies of Armed Forces and Society. Man kan fråga sig vad en organisation som vi, som arbetar med skola, jordbruk och byutveckling i Burkina Faso gör på en sådan konferens. Men frågan besvarar sig själv fort: Burkina Faso styrs idag av en militärledning, och de demokratiska strukturer vi är vana att luta oss mot är satta ur spel. Att förstå ledarskap, makt och tillit under sådana förhållanden är inte ett akademiskt sidospår för oss, utan vår vardag.

Hur lever vi, utbildar oss och bygger verksamheter som ska syfta framåt när världsordningen vi känt håller på att skrivas om? Hur skapar man en gemensam spelförståelse när kartan ständigt förändras? Och vad är egentligen alternativet till den hierarki vi känner till?

En heterarki istället för en hierarki

Ett av de begrepp som fastnade hos mig var heterarki. Till skillnad från en hierarki, där allt styrs uppifrån och ner, är en heterarki ett system där delarna är jämställda och sammankopplade i ett nätverk. Ledarskapet flyttar sig dit kompetensen finns för just den uppgiften. Exemplet blev tydligt när Ludvig beskrev polisinsatser, med team med olika kompetensområden, där verkligheten de möter avgör vem som måste ta ledningen. Beslut fattas nära verkligheten, inte längst upp i en kedja. Flera perspektiv och logiker får finnas samtidigt, utan att en måste vinna över de andra. Det kanske låter stökigt?

Tillit är kittet som håller ihop systemet

Ett nätverk utan hierarki riskerar att bli ett nätverk utan riktning, om inte något annat håller ihop det. Det som håller ihop det är missionen, visionen och tillit.

För att ett system ska få legitimitet måste vi ha förtroende för det. Vi måste veta vad vi försvarar och vad vi försöker utveckla.

Polarisering och skuldbeläggande är förödande för just detta. Vi har sett det på nära håll i Nakamtenga, där rykten och misstro under en period fick mer plats än det faktiska utvecklingsarbetet. Lösningen är inte att låtsas att alla alltid är överens. Lösningen är att bestämma några få, tydliga spelregler tillsammans, så som riktning, vision, hur vi förhåller oss till varandra, och jämställdhet, för att sedan vara flexibla i hur vi tar oss dit utifrån de förutsättningar dagen ger. På konferensen fick jag ett nytt ord för det: pragmatisk byråkrati. Tillräckligt med struktur för att skapa förtroende, tillräckligt med flexibilitet för att faktiskt kunna agera när verkligheten förändras.

Alla våra fortbildningar med samtlig personal, syftar till att skapa kompassen att kunna navigera i en karta som ändras.

Vänskap, rang och vem som får säga ifrån

En av konferensens mest konkreta stunder handlade om vänskap. Två av talarna, Charlotte och Helena, berättade om när en av dem blev chef över den andra, trots att de var nära vänner. Istället för att hoppas att det skulle lösa sig av sig självt satte de aktivt upp regler för hur de skulle förhålla sig till relationen. De byggde strukturen innan problemet uppstod, inte efter.

Det är ett tankesätt jag känner igen och som får ännu fler dimensioner i Burkina Faso. Både den lokala traditionen och den franska koloniala skolningen är starkt hierarkiska, och vi arbetar dessutom på bynivå, där rang och relationer väger tungt oavsett vilken titel någon formellt har. Frågan om vem som får säga ifrån, eller vem som får kräva in en skolavgift av en familj som socialt står över en i rang, och liknande frågor är inte teoretisk hos oss. De dyker upp varje vecka, i verkliga situationer, med verkliga konsekvenser för hur beslut fattas.

Det är lätt att säga att alla bara ska vara professionella och göra sitt jobb. Men vi är människor, präglade av uttalade och outtalade relationer, historia och tradition; och forskningen är samtidigt tydlig med att goda relationer höjer både effektivitet och innovation. Så istället för att hoppas att allt ska gå bra försöker vi, precis som Charlotte och Helena, bygga strukturer som förebygger otydlighet innan den uppstår. Det måste vara konkreta verktyg vi enas om i förväg. När problemet väl är där kan det vara svårt att reparera.

Varje gång vi möter på patrull, någon konflikt uppstår, osv, försöker vi hitta verktyget som kan förebygga att samma sak upprepar sig. Tydliga spelregler är grundförutsättningen.

Ledarskap kräver följarskap

Vi pratar mycket om ledarskap. Men som Chris Monö poängterade pratar vi sällan om följarskap och då inte den passiva, fåraktiga medlöparen, utan den aktiva följaren som medvetet väljer att bidra till en riktning hen tror på. Vad gör att en person vill följa en annan? Det är, tror jag, samma sak som gör att en struktur utan toppstyrning ändå håller ihop: förtroende för att riktningen är rätt, och förvissningen om att den egna rösten räknas när den behövs som mest.

Vill du vara med i spännande samtal om detta? Sitter du på kompetens som kan ta oss framåt i strävan att navigera i en förändrad världsordning? Maila så bokar vi en fika!

Vi kommer aldrig få svar på en fråga i taget. Vår vardag i Nakamtenga är komplex, precis som världen omkring oss. Men ju fler av dessa verktyg vi bär med oss — heterarki, pragmatisk byråkrati, medvetna relationer, aktivt följarskap — desto bättre rustade är vi att bygga något som håller, även när kartan ritas om.