Om entreprenörskap, öppenhet och känslan av att kunna påverka
I oktober samlade vi all personal på Yennenga till en workshopserie om entreprenöriellt tänkande. Syftet var egentligen inte pengarna, utan att se de resurser vi redan har, hur de används på bäst sätt och att dela både ansvaret och siffrorna. Här berättar jag varför jag lade upp fortbildningen som jag gjorde.
Måndagen efter
Måndagen efter personaldagen hade förskolan redan öppnat en liten kafeteria. De hade sett en möjlighet, räknat på den och satt igång.
Förutom ett resultat av workshopen är kafeterian är också vårt sätt att bemöta något som vuxit i flera år. Barnen får lunch och frukt i skolan, så de behöver egentligen inget extra. Ändå har det blivit en grej att ha med sig kex, godis och snacks fulla av socker, salt och transfetter eller några mynt för att köpa sådant på marknaden på vägen. Nu uppmanas föräldrarna antingen skicka med frukt eller låta barnen handla något bättre i skolans kafeteria.
Samtidigt öppnar kafeterian för ett större samtal om vad som är ett bra mellanmål. För hälsan, förstås. Men också för den lokala ekonomin: vem är producenten, och var hamnar pengarna? Hos lokala odlare, där pengarna stannar på plats och skapar fler arbetstillfällen eller hos stora fabriker långt borta med multinationella ägare? Och för miljön: kortare transporter, bort med plasten och fokus på bättre odlingar. En liten intäkt och ett mellanmål som hänger ihop med allt annat vi gör.
Det är just den sortens kedjereaktion jag hoppades på. Delaktighet, ansvar och egna initiativ är lätt att prata om, men svårare att få till i praktiken. Därför handlade workshoparna mindre om vad vi skulle säga och mer om hur vi skulle göra.
Att se det som redan finns
Den första övningen gick ut på att träna blicken. Vad har vi omkring oss som står oanvänt?
Svaret är: mycket. En skola står tom kvällar, helger och lov. Bollar, hopprep och spel ligger i förrådet stora delar av året. Boulebanan vid caféet används bara ibland. Lokaler, utrustning och personalens kunskaper skulle kunna skapa värde för fler, föreningar som behöver ett mötesrum, byn som behöver en plats för utbildningar, barn som skulle kunna spela fotboll på helgen men inte har någon egen boll.
Det gäller inte bara Nakamtenga. En svensk grundskola har minst 178 skoldagar om året. Räknar man med åtta timmar om dagen används byggnaden till undervisning ungefär 1 400 av årets 8 760 timmar – en sjättedel av tiden. Cirkulärt tänkande är egentligen inget nytt. Det är att återupptäcka något helt logiskt: att använda det vi har innan vi skaffar mer.
Känslan av att kunna påverka
Den andra poängen var att alla skulle känna att de kan påverka. Idéerna sorterades i fyra fält: sådant vi kan börja med direkt, sådant som kräver en mindre investering, sådant vi gör tillsammans med andra verksamheter och stora drömmar som får vänta. Ett gym. En minigolfbana. Att drömmarna fick plats var viktigt. De visar vart vi vill.
Varje idé fick en frivillig ägare, ett team och ett första steg med datum. Intäkterna, efter eventuella kostnader, delas lika. Hälften stannar i verksamheten, och teamet bestämmer själv vad pengarna ska gå till: att spara till nästa investering, renovera skolköket, måla om efter regnperioden eller köpa en vattenkokare till personalrummet. Den andra hälften går till Yennenga centralt, som fördelar till de verksamheter som behöver extra stöd.
Tout ce que nous avons sert la mission, et nous le gérons ensemble. Allt vi har tjänar uppdraget, och vi förvaltar det tillsammans.
Öppenhet som bryter ett mönster
Den här delen är den viktigaste, och den som går mest emot strömmen.
Mossiplatån i Burkina Faso är hierarkisk i flera led: ålder, social ställning, kön och ekonomi. Ekonomi anses vara något som ska hållas hemligt. Budget och resultat delas varken med anställda eller med andra. Samtidigt frodas misstron uppåt, och många utgår från att ledningen drar fördel av sin position.
Det är inget unikt för Burkina Faso. Att undanhålla information är en av de fem härskartekniker som den norska socialpsykologen Berit Ås beskrev på 1970-talet, och den finns på arbetsplatser överallt, också i Sverige. Där information hålls tillbaka fylls tomrummet med misstankar.
Därför sätter vi upp en tavla i varje personalrum. Den visar vad teamet har gjort, vilka pengar som kommit in, vad teamet valt att göra med sin hälft och vad Yennengas administration valt att göra med sin. Siffrorna syns för alla, också ledningens.
Tavlan skapar öppenhet, och öppenhet bygger tillit. Men den gör mer än så. Den inspirerar andra team, den är rolig att visa för besökare och den gör kraften i samarbetet synlig.
Formen är budskapet
I ett hierarkiskt sammanhang räcker det inte att säga att alla idéer är välkomna. Den som är yngst eller har lägst position tar sällan ordet först. Därför byggde vi in delaktigheten i själva formen.
Först kom ledningsgruppen överens om ramarna: vad intäkterna får användas till, vem som beslutar vad och hur allt redovisas. Sedan kartlade tolv verksamhetsledare sina tillgångar. Först därefter samlades all personal, omkring 80 personer, en lördag. Tydliga ramar gjorde det tryggt att fylla dem.
Idéerna togs fram med metoden 1-2-4-alla: först enskilt, sedan i par, sedan fyra och fyra och till sist alla tillsammans. Varje idé hann landa innan den mötte gruppen, och alla fick samma startläge.
Alla tre workshoparna öppnade på samma sätt: Det finns två saker vi inte kan undvika: att dö och att välja. Varje sekund har vi ett val. Även att inte välja är ett val.
Nästa steg
Det är så vi ser på entreprenörskap. Inte som ett sparkrav, utan som handlingsfrihet, ett sätt att bli mindre beroende av givare och att låta fler vara med och bygga. Det vi redan har räcker längre än vi tror, när vi förvaltar det tillsammans.
Kraften är redan igång. Vad ser du omkring dig, på din arbetsplats, i din skola, i din kommun, som bara väntar på att användas?
Artikeln knyter an till de globala målen 4 (God utbildning), 8 (Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt), 12 (Hållbar konsumtion och produktion) och 16 (Fredliga och inkluderande samhällen).