En berättelse om mänsklig omtanke
Lennart, en av Yennengas medgrundare berättar: För snart 25 år sedan lärde vi känna en familj i utkanten av Ouagadougou. Min hustru Eva hade då startat en liten yrkesskola för unga flickor som av olika skäl inte kunnat avsluta sin grundskola. Bland de första eleverna fanns Bernadette, en 16-åring som alltid såg så sorgsen ut. Men den dag skolan började servera lunch hände något. För första gången log Bernadette ett stilla, försiktigt leende som berättade mer än ord kunde. Och där, framför Eva, började en förvandling. Maten gav henne inte bara näring, den gav henne hopp.
Kort därefter kom Bernadettes mamma för att betala skolavgiften. Hon vecklade omsorgsfullt ut en skrynklig sedel som hon gömt i tyget runt höfterna. Hon skämdes när hon sa: ”Madame… jag kan inte betala allt nu. Kan jag få betala lite efter hand, när jag lyckas få ihop lite pengar?” Eva svarade lugnt: ”Det går bra. Det är ingen brådska, men jag vill att du betalar.” Det var ett svar som både bekräftade mamman och visade respekt för hennes värdighet.
En tid senare följde Eva med Bernadette hem efter skolan. Flickan tvekade innan hon sa ja, och varnade: ”Vi har det väldigt enkelt.” Hennes ord visade sig vara en underdrift. Det lilla lerhuset, med läckande plåttak, hål i väggarna och en dörr som inte gick att stänga, bar spår av ett liv utan marginaler. Pappan hade nyligen dött, och mamman kämpade ensam för att hålla ihop familjen med sex döttrar och en pojkkusin.
Deras försörjning kom från en mycket enkel gatuservering en konstruktion av några träpinnar och ett tak av halm.
Varje morgon, innan solen hunnit gå upp, hjälptes de äldsta flickorna åt att förbereda den mat som skulle säljas. Ofta gick Bernadette till skolan utan frukost. Det lilla förråd som fanns måste sparas för att säljas. Trots misären höll modern fast vid att barnen skulle få gå i skolan. Det var hennes sätt att kämpa för en framtid.
Sedan kom ännu en tragedi. Mamman gick bort. Flickorna stod nu ensamma och ändå höll de ihop. Det var då vi fann en familj i Värnamo som ville hjälpa. Tre småländska syskon som levde tillsammans på en liten gård utanför staden, och som kände att det här var deras uppgift. Syskonen Dahlén började stödja flickorna, och de slutade aldrig. År efter år bar de familjen genom sina omsorger på avstånd, och har också varit ett enormt stöd för Yennenga Progress som helhet.
Flickorna kunde gå i skolan, de konfirmerades i den katolska kyrkan, tog studentexamen och senare universitetsutbildningar. I dag lever alla ett bra och stabilt liv.
Bernadette, flickan som en gång bar en sådan sorg i blicken, är nu rektor på Yennengas låg- och mellanstadieskola i Nakamtenga. En av systrarna har, som sin mor, öppnat en liten restaurang. En annan är bibliotekarie. En tredje är en skicklig sömmerska och driver två ateljéer och en välrenommerad yrkesskola. De två yngsta, Rolande och Albertine, har nu högskoleutbildningar i ekonomi och företagande. Albertine och hennes man driver dessutom en yrkesskola som på bara fem år vuxit till flera stadsdelar och även spridit sig till två andra städer.
Innan jul deltog jag i en ceremoni där deras elever fick sina diplom och priser. Över 500 unga människor fyllde aulan. Det var en fest av glädje och framtidstro och en ära att få räcka över diplom till de bästa eleverna.
Den här berättelsen visar något fundamentalt: att människor kan växa, blomstra och finna sin väg även när livet börjar i det till synes omöjliga. Jag känner djup tacksamhet över att vi kunde bidra till att ge denna och många andra familjer en start.
Men framför allt visar berättelsen något om mänsklig omtanke. Syskonen i Värnamo, som utan att ha träffat dem, utan att kräva något tillbaka valde att sträcka ut en hand, visade att empati, kärlek och förståelse som kan färdas över stora avstånd och förändra liv på djupet. Deras handlingar blev frön som fått gro och i dag ser vi hur de bär rik frukt.
