Husbygget som förändrade livet

(Alla namn i berättelsen är ändrade.)

För drygt tolv år sedan kom en lärare på förskolan med en oro som hon burit länge. Hon hette egentligen något annat, men låt oss kalla henne Awa. Hon bodde nära skolan tillsammans med sin man och sina två barn i ett litet, slitet lerhus.

Det var dottern, som vi här kallar Ellinor, som höll henne vaken om nätterna.

Ellinor var åtta år gammal när hon blev utsatt för ett övergrepp. Det var inget som talades högt om i byn. Som så ofta lades tystnad över det svåra. Men i hennes kropp och psyke satte händelsen djupa spår. Hon drabbades av stark ångest och hennes höft var så allvarligt skadad att hon inte längre kunde gå.

Efter månader på sjukhus i huvudstaden, med hjälp utifrån för att överhuvudtaget ha råd med vården, fick hon komma hem igen. Mamman och kollegor hade sett till att hon hade böcker och material med sig under sin sjukhusvistelse.

Kroppen var svag, men viljan stark. Hon återvände till skolan på kryckor och fortsatte vara en av klassens starkaste elever.

Men hemmet var inte längre en trygg plats.

Ellinor vägrade sova i huset. Hon var inte rädd för andar eller vidskepelse, som vissa ville tolka det, hon var rädd för att huset inte var säkert. Väggarna, rummen, platsen bar på minnen som kroppen inte kunde släppa. Ångesten blev för stark. Hon ville inte gå in.

För Awa blev det tydligt: om dottern skulle kunna läka, behövde de förändra mer än det som syntes på ytan. Hon sa stilla: “Vi behöver ett nytt hus.”

Det fanns inga pengar. Men det fanns människor som lyssnade.

Genom vänner i Sverige och genom Yennenga Progress växte en idé fram inte bara att bygga ett nytt hem, utan att göra det på ett sätt som var hållbart, lokalt och långsiktigt.

I marken runt byn finns lateritstenm ett naturligt material som kan huggas direkt ur jorden. Stenen är rik på järn och blir starkare med tiden när den möter luft. Den behöver ingen cementputs, åldras vackert och står emot både regn och hetta. Ett material som funnits där hela tiden, men som alltför ofta glöms bort.

Huset byggdes med dessa stenar.

När familjen flyttade in förändrades något omedelbart. Anita sov i sitt nya rum redan första natten. Ångesten släppte sakta sitt grepp. Det nya huset blev inte bara ett skydd mot väder och vind, det blev ett skydd för själen.

I dag, tolv år senare, står huset kvar. Väggarna är lika starka, färgen lika varm. Det ser nästan nytt ut.

När jag nyligen besökte familjen var det fest. Storebrodern, som nu arbetar på en bilverkstad, firade dopet av sin dotter. Ellinor var hemma från universitetet i huvudstaden för att hjälpa till. Hon lever fortfarande med smärta i höften och väntar på en operation, men hon lever ett liv med framtid.

Berättelsen handlar om trauma, ja.
Men den handlar också om något annat:

Om hur trygga miljöer är avgörande för läkning.


Om hur hållbart byggande lönar sig, mänskligt, ekonomiskt och över tid.


Om hur lokala material, lokal kunskap och långsiktigt tänkande kan förändra liv.

Det där huset byggdes inte för att det var billigt.
Det byggdes för att det skulle hålla.

Och det gör det, än i dag och för lång tid framöver.