Inget barn borde dö i malaria

Det är en lång historia. Jérôme kommer inte från byn, utan var internflykting. Hans föräldrar hade flytt de norra delarna av landet, efter upprepade Jihadist-attacker. De hade först flytt till staden Kaya, som ligger en bit norr om vår by Nakamtenga, efter att han förlorat två bröder i attacker.

Hans storebror som är i tjugoårsåldern fick ett arbete i Tibin, en by nära oss, där han lärde känna ett gäng ungdomar från Nakamtenga. Dessa tipsade om vår verksamhet och brodern tog då med sin lillebror Jérôme, och skrev in honom på Yennenga skolan.

Under malariasäsongen, dvs. när det regnar, är det flera sjuka per klass dagligen. Lärarna har skytteltrafik till vår hälsocentral för att direkt sätta in behandling när ett barn uppvisar symptom. Det är ingen idé att vänta eftersom sjukdomsförloppet kan vara väldigt snabbt i värmen. Och i synnerhet ett år som detta då familjerna inte har ordentligt att äta hemma.

Jérôme påbörjade därför sin behandling mot malaria. Så här i efterhand förstod vi att hans storebror inte följt upp medicineringen hemma, och när barnet blev ännu sämre tog brodern med honom tillbaka till Kaya där Jérôme avled.

Det var mycket upprörda känslor och sorg i vår skol-chatt när beskedet kom. Vår rektor Bernadette skrev upprört:

”Det var först ikväll som jag fick hela berättelsen om barnets situation. Om vi hade fått veta i tid att han inte hade sin mamma med sig! Jag hade kunnat ta hem barnet och följt upp att han följde sin medicinering!”

Nu planeras en workshop för att utreda vad vi som skola och hälsocentral skulle kunna sätta upp för rutiner, eller göra annorlunda för att något sådant här inte upprepar sig. Hur säkerställer vi att vi har koll på barnets hemsituation? Hur säkerställer vi att anhöriga får rätt information? Hur säkerställer vi att de följer instruktionerna?

Vi har massor av barn på både förskola, låg-, mellan- och högstadiet som har malaria. Det är en tuff sjukdom. Men ingen ska dö i malaria!

Vi sörjer med Jérômes familj och vänner.